Första Repetitionen: Klara Hammarström

Foto: Janne Danielsson, SVT

Då är vi här! Sista reptexten om ett nummer vi inte sett tidigare för 2022! Det alltid lika klassiska ”sista-bidraget-ut-förväntningarna” är här. Nu kör vi!

Förra året såg vi Klara Hammarström i full riddarrustning på scen, men det är först i år hon fått en låt som passar både till den looken och hennes hästbakgrund. Det här är nämligen riddar-house så det bara skvätter om det. Som om Alan Walker skaffat slott i Skottland och börjat ordna ravepartyn på hedarna. Och kläderna i år. Tja. Om ni trodde Klara skulle tonan ner det så hade ni väldigt, väldigt fel. Det är nämligen fortfarande futuristiskt, men nu mer naturnära med eldsflammor som startar vid midjan och klättrar upp över Klara, tillsammans med väldigt höga rödbruna stövlar och inga byxor (eller i vilket fall väldigt korta). Här fegar vi INTE. Det gillar jag.

Numret då. Tja, hur ska man förklara det Klara står mest still och poserar, medan det i bakgrunden så småning om växer upp ett träd som till och med Jamala skulle vara avundsjuk på. Absolut bästa ögonblicket är ändå när husdansaren Linda Arnold kommer in som Klaras porträttlika, gröna tvilling och symboliserar nån form av ondska som Klara måste attackera med dance moves för att hon ska försvinna. Urkul idé.

JAg gillar det här. Jag gillar låten, numret och framförallt gillar jag Klara – men det är en tuff låt att sjunga som poptjej. Där behöver putsas och fixas lite så det låter snyggare i rutan på lördag, något som inte borde vara superklurigt med proffsen Britta Bergström och Dea Norberg i kulissen, och självklart finns här en del att pilla med numret också. Men det känns bara onödigt att nämna innan genrepet i morgon. Sista-bidraget-rep brukar aldrig, aldrig vara klara på torsdagar.

Det händer otroligt sällan att en låt som går ut som sista bidrag i den här tävlingen inte tar sig till final, och det tror jag det här också gör. Men jag skulle inte säga att jag är stensäker på att det är den lättaste resan någon kommer göra på lördag. Det är jag inte.

Alla bilder: Annika Berglund/SVT