Första Repetitionen: Angelino 

Foto: Janne Danielsson, SVT

WOW!
Jo, jag vet att jag är SKÖR idag, men det här hade väl ändå lite, lite vinnarfeeling redan på torsdagsrepet?
(jag frågar rakt ut i luften hemma ensam framför datorn)
Eller är det fortfarande för att det påminner en hel del om Arcade som jag känner så?

Att The End var en riktigt bra låt konstaterade vi ju annars redan igår, men att Angelino är en en charmig (OK, snygg, jag säger det, trots att jag vet att om jag blivit pappa till Angelino när jag var i Angelinos ålder så hade han varit äldre än han är nu…sug på den) kille och en duktig sångare – DET visste i alla fall inte jag förrän nu. Jag gillar detta massa. Trots det enkla och avskalade.

Jag är också förtjust i det sparsmakade numret. Tre väggar av lysrör stännger in Angelino i en liten låda. Där kommer kameran nära, nära och Angelino får lysa som en egen effekt. Mycket snyggt. Jag älskar cokså att även om killen kan sjunga så är det precis att det känns som om han klarar det ibland. Lite sådär som med Cornelia. Det är aldrig snett, men samtidigt inte Tenori-perfekt. Gillar, gillar.

Tror det här kan bli ett litet Cornelia-esque genombrott på lördag. Eller OK. Jag hoppas det. Det kan ju bli så att den här balladen också går Lance-vägen och det är bara jag som älskar den och den åker ut med diskvattnet. Men om vi efter lördag har Anders Bagge, John Lundvik och Faith Kakembo i final – medan den här fantastiska Arcade-kusinen med sin supercharmiga, duktiga sångare är utslagen eller måste göra tre-veckors-racet via semifinalen, ja då kan appröstarna där ute ha sin atomvinter. En klar favorit för mig.

Alla bilder: Annika Berglund/SVT