Första Repetitionen: Shirley Clamp

”Don’t tell me that our chances are next to none, I still believe the impossible can be done!” sjunger Shirley Clamp…
Så då gör jag väl inte det. Även om det ligger väldigt nära tillhands.

Jag förstår verkligen inte varför det här är med.
Jag förstår absolut varför Shirley är med. Jag älskar Shirley. Och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag tycker att låten är ca 100 gånger bättre när man ser och hör henne live, bara för att…tja…hon är Shirley. Men inte ens 100 gånger bättre räcker när man har en sådan extremt tunn låt att börja med. Standardbygge. Klyschtext. Så ledsamt.

Oj vad jag önskar att hon fått en mäktigare, modernare ballad. Gärna på svenska. Eller att man vågat ge henne något upptempo och gå tillbaka till det hon gjorde tidigare i tävlingen – men med en touch av 2022. Men man verkar mest varit nöjd med att få vara med/få ha med Shirley och sen så har man stannat där. Så ledsamt.

Numret är annars vad man förväntar sig. Shirley i böljande släp ensam på scen. Bara ljus på henne först, sedan lite vågiga lampor bakom och någonstans mot slutet en Iveta Mukuchyan-effekt (ni som vet ni vet). Helt rätt tänkt rakt igenom här åtminstone (vad mer kan man göra).

Men i övrigt. Så ledsamt. Sjua?