Mellokrönika 3: Teflon-TV

Det känns som vi lever i en ängslig tid utan motstycke.

Vi befinner oss i ett allt mer polariserat klimat där alla måste välja att springa långt ut till höger eller långt ut till vänster, och ingen tycks fundera på att det är när vi möts någonstans i mitten som vi kan börja förstå varandra. Ska vi hårdra det så klassas allting som är annorlunda, utmanande och svårförstått av högersidan som Marxistisk vänsterpropaganda, medan all vilja att vara bred, inbjudande och kommersiell kallas högerpopulistisk av den andra.

Vi som inte har problem med att varken tjäna pengar eller att saker är breda och lättillgängliga, men som samtidigt gärna betalar skatt, hänger med människor från andra länder och känner att ibland ÄR det faktiskt konst med en stor, blå penis på en vägg, vi har liksom inget riktig ställe att vända oss till… Istället serveras vi en uppsjö av svenska filmer med noll konstnärlig ambition som INGEN går och ser, vi får refränglös musik som ändå produceras för att man inte ska byta kanal på radion eller trycka fram till nästa innan minimilängden för streaming-pengar tjänats in, och vi får TV-program som är så rädda för att stöta sig med någon att de blir mer friktionsfria än en teflonpanna.

Tyvärr känns det som att årets Melodifestivalen lider hårdare av teflon-sjukan än på många år.

Förstå mig rätt nu. Jag älskar de tre programledarna. Jag tillhör inte kategorin som längtar tillbaka till tiden med “riktiga programledare” a’ la’ Ulf Elfving och Harald Treutiger. Jag har inga problem med ihopplockade kändisar, komiker och artister. Och även om tanken känns lite kittlande med ett Mello-år a’ la’ de två senaste Oscars-galorna, där man inte vet vem eller vilka som kommer dyka upp och presentera låtarna eller vad de kommer säga, så är det svårt att försvara den trötta tillställning som var årets Hollywoodska höjdpunkt i söndagsnatt.

Oscars led nämligen av samma sjuka som Melodifestivalen; ingen vågade uppröra, gå emot strömmen eller riskera att få fem negativa tweets som skulle kunna blåsas upp av en sensations-svulten mediakår till en folkstorm större än Ciara (stormen, inte Maltas sångerska). Faktum är att det ständiga politiskt korrekta påpekandet om den låga representationen av kvinnliga och/eller icke-beige nominerade tillslut istället bara blev löjeväckande och gav en sur känsla i magen av att man försökte skoja bort det istället för att attackera problemet bakom.

Samma sak i Melodifestivalen. Det verkar som SVT numera är så rädda för att uppröra att man glömmer att beröra. Som att man gått vilse i en skog av konsultade värdeord som “värme” och “glädje” och “snällt” och “lagom” att ingen minns vad den glada, varma, snälla trion säger sekunden efter de slutat säga det. I lördags var det en sketch som var så snäll och ljum att ingen – varken på repet i Scandinavium eller framför min TV med mina vänner på lördagen – förstod när/om de skulle skratta eller om det bara varit ytterligare ett av alla dessa inslag med samma kompositörer som hypar sina egna låtar. Jobbigt.

Speciellt som, och tro mig, jag förstår hur min slutkläm kommer se ut här nu med tanke på vilken tidning jag skriver detta för, men speciellt som man direkt efter kunde slå över till QX Gaygala på TV4 och se Petra Mede fullständigt roasta sin publik, men utan för den sakens skull inte kännas både varm och glad.

Så vad är skillnaden? Visst, det finns parametrar som leverans, men jag tror Lina Hedlund med rätt guidning skulle kunna vara lika vass som Petra, jag tror Linnéa Henriksson skulle längta efter att ta ut svängarna ännu hårdare i en låt som berör ännu mer (hallå, det här är kvinnan som gjorde Småtjejer) och David Sundin är en av de roligaste personer jag mött – släpp lös honom! Jag tror inte de är problemet.

Problemet är avsändare och mottagare. Beställare och leverantör.

På QX Galan är målet främst att de som kommer ska ha en sjukt kul kväll, och de som kommer, de är en grupp människor som genom åren blivit så kränkta och tagit så mycket skit att de oftast inte kunde bry sig mindre om att twittra arga tweets om att någon skämtar om deras hår, respektive, bakgrund, kön eller läggning. De har hört allt det där innan.

Så ingen är ängslig. Man vågar.

Ibland blir det inte heller kul. Och ibland träffar man snett och ibland blir till och med någon arg, ja till och med ledsen. Tråkigt blir det däremot aldrig. Eller friktionsfritt. Och ändå en av de varmaste stämningarna under åren.

Jag hoppas SVT vågar släppa ängsligheten de kommande fyra veckorna. Vågar hitta andra ledord än ”teflon”, ”oförargligt” och ”värme” (som en vän sa; “Gud vad jag längtar efter en riktigt råkall och cynisk vecka – bara för att få se något annat”), och vågar få tillbaka lite av sitt gamla självförtroende igen. Herregud, en gång var det här programmet som fick ryska ambassaden att rasa! Vad hände?

SVT Barn har redan barnprogram så det räcker. Reklamkanalerna har redan tillräckligt med människor som Mandelmanns som inte kan röra upp en fluga med båda händerna.

Kom igen SVT! Vi är vuxna! Vi tål lite. Nu köööööör vi!

PS. Hur bra är inte låtarna i år – och framför allt resultatet!? Om jag visste VAD som gjort att svenskarna plötsligt skickar Take a Chance on Me, Kingdom Come och underbara artister som Dotter direkt till final skulle jag skrivit en hel, lycklig krönika om det i stället. Men jag måste försöka skaffa mig en teori om det först…