Jag älskade Cry. Jag har fortfarande inte kommit över hur svenska folket dissade den där Eurovision-chansen så totalt. Skandal.
Nåväl. Nu är Dotter tillbaka.
Den här gången låter det dock inte så mycket Julia Michaels som det låter Sia Furler mixat med Marina & the Diamonds, och OK, jag gillar inte låten lika mycket som sist. Det kan jag säga direkt.
Men FAN vad jag gillar Dotter/Johanna Jansson!
Vilket fantastiskt härligt Kylie Minogue-nummer hon har gjort här! Det hela bygger på laser och ljus (men är ironiskt nog ungefär lika mörkt som förra gången) och det ser helt amazing ut. Alltså ”det-här-vill-man-ju-skicka-till-Eurovision”-vänligt.
Eller ok. Det ser helt galet ut på första repen! Laserljuset som skall träffa på benen eller möjligen hennes bröstplåt (som är av discokula-material) träffar henne istället i skrevet, och vi får tävlingens starkaste snipp-laser sedan La Camilla skrevade i Malmö 2013. Så okej. Det är en bit kvar.
Men idén till numret gillar jag verkligen!
Skitsnygg start också när Dotter ligger på golvet och kameran visar hennes spegelbild i golvet.
Och så all laser efter det. Både det som projiceras på ben och bröst och en kraftig stråle som ser ut att balansera på hennes hand. Love it, love it, love it!
Sen är ju låten väldigt långt från vinnarmaterial. Tyvärr.
Den är helt okej. Och den växer rejält för mig efter några lyssningar och när jag ser det live. Jag älskar ju Marina & The Diamonds liksom. Den luktar långt mycket mindre Rotterdam än sin artist och sitt nummer, dock.
Men det här var en härlig stund. Mera nummer till trötta schlagerprofiler!
