Dagsform: Jovars. Fortfarande min favoritlåt. Men jag börjar tro att den kommer få ta vägen genom Eskilstuna för att ta sig till final. Både The Mamas och Malou har en värme som saknas här. Och varmt brukar alltid gå först i den här tävlingen. Fan. Jag älskar ju det här.
Ändrat sedan igår: Det har ju blivit mycket renare än igår, men jag tycker fortfarande det känns snyggare på scen än i rutan (där det fortfarande ser lite otydligt ut med projektionerna). Men klart mycket bättre. Speciellt när skärmen blir en moln-himmel. Däremot förstår jag inte riktigt greppet med kaosartat spaghetti-ljus mot slutet. Där hade man ju önskat nån form av lyft. Färgbyte? En halv arme inmarscherande på skärmarna? Eller vad vet jag. Bara nåt som förstärkte lyftet i låten. Nu känns det lite ”det vi slänger in när vi inte kommer på något annat”. Som typ Martin Stenmarks nummer ifjol. Och när jag ändå är igång och gnäller… Nog var Robin snyggare i t-shirt igår än i den vita skjortan idag? Nu får han ju den där ”kille på konferens som hängt av sig kavajen”-looken som jag var lite rädd för.
Vykort: Jimmy Jansson, Karl-Frederik Reichhardt & Marcus Winther-John i vykortet. Jimmys första vykort, men honom kommer ni få se absolut mest i år. Stjärnan har tangerat G:sons rekord med sex bidrag – men med en bättre procent då G:son hade sex bidrag med på 32-låtarstiden. Nu är det ju bara 28. De kallar låten för ”Arena Singer Song Writing” och Jimmy berättar att han inspirerades mycket av Laleh. Gillar verkligen den här vykorts-idén med gänget bakom låten som pratar om processen hur den kom till! Kudos till den som kläckte den.
Färgskala: Blått. Mörkt. Vit skjorta. Glitterskor.
Redan sagts en gång för mycket: ”Det här är ju en riktigt bra låt!”
Om bidraget var en film/TV-serie: Med tanke på namndroppandet av Leicester Square så skulle jag luta åt någon form av brittisk rom com – gärna med Ed Sheeran i nån biroll. Typ Yesterday eller Bridget Jones Baby. Eller bara nåt med Hugh Grant.
Kunde tävlat i Eurovision för…: Belgien?
