Mellovecka 1 – This is My Life, My Friend

Det här är nog ingen krönika egentligen.

I det där jobbet jag pysslar med de andra 330 dagarna om året då jag inte fokuserar på Mello och Eurovision pratar vi mycket om storytelling. Varje gång jag intervjuar en kandidat som söker jobb hos oss, så berättar jag min 20-åriga historia på företaget, hur allting började, det roliga och det tråkiga, varför jag hamnat där jag är idag, och såklart varför jag fortfarande är kvar.

Det här är nog ingen krönika egentligen. Det här min schlagerstory.

Jag & syrran

I den lilla rödbruna tegelvillan i Karlskrona där jag växte upp fanns det ingen stereo. Visst, syrran och jag hade en uråldrig grammofon där vi kunde spela våra Fem Myror och Pippi Långstrump-skivor, och så småningom varsin superenkel bandspelare där pedagogiska berättare meddelade både när det var dags att vända blad och på kassetten. Men det fanns ingen musikmöbel i något vardagsrum, ingen samling skivor där man kunde utforska en begränsad del av musikhistorien. All ny musik som kom in i villan kom från radio. Eller TV.

Mina första schlagerbaserade låtminnen är därför de dansbandsversioner som släpptes av sjuttiotalets sena Eurovision-hits; som Vikingarnas Djingis Khan och Jan Malmsjös Hallelujah. De spelades flitigt på radion, och morsan skruvade upp volymen på köksradion medan hon bakade eller lagade mat. Jag är inte säker på att jag förstod varifrån låtarnas popularitet egentligen kom, men jag sjöng glatt med i Sten & Stanleys Disco Tango.

Mitt absolut första tydligaste minne från någon av tävlingarna är också det smått förvirrat och ESC-baserat. Jag minns nämligen inte att jag såg tävlingen 1980 – men jag minns att jag vaknade upp dagen efter och panikartat insåg att jag hade somnat innan vinnaren korades, och att jag (vilket förmodligen gav mig ännu mer panik och etsade fast minnet hårt i sjuåringens skalle) till min bestörtning insåg att mina föräldrar inte heller hade en aning om vem som hade vunnit (de hade stängt av så fort jag somnat). Jag har ingen aning om när jag fick veta att jag missat första vinsten i Johnny Logans hattrick.

Nu hade i vilket fall intresset vaknat. Strö-minnen sitter kvar från radiohits med Janne Lucas och Chattanooga, ilskan över att Björn Skifs slog Chips Godmorgon och lyckan över att ett annorlunda Chips vann året efter. Chips “kassett-LP” Having a Party var för övrigt ett av de första album jag ägde. Eurovision 1982 är ett av de första jag minns att jag såg till slut, och kanske det första där jag lyckades hitta egna favoriter. När jag lyssnade på låtarna på radio efteråt var det ju så klart fortfarande dansbands-versionerna dock; Stefan Borsch & Monica Forsbergs Ett steg framåt, Jigs Söndag, och såklart Stefan Borsch tolkning av vinnaren, En liten fågel. Men allt det där skulle ändras. Radikalt.

Jag är nog knappast den enda vars inställning till Melodifestivalen och Eurovision ändrades över en natt den 26 februari 1983. Förmodligen grundlades alla våra kommande svenska framgångar och enorma tittarsiffror just den kvällen, men för en nybliven tioåring svältfödd på musik och riktiga idoler exploderade fenomenet Carola Häggkvist framför mig på tjock-TVn som en bomb. Jag minns hur jag redan delat ut alla mina poäng 1-9 och bara hade 10:an kvar (detta poängsystem styrt av mina föräldrar kom för övrigt radikalt att ändras under de kommande åren då jag vänligt men bestämt tog över röstandet och jobbade med röstlistor dagar i förväg) och hur Främling och den där unga tjejen i guld plötsligt kändes ödesbestämda att få dessa siffror. Carolas vinst förändrade allt. De kommande åren var mina väggar tapetserade med bilder på Carola, jag läste och klippte ut varenda artikel jag kom över i Aftonbladet, och jag peakade förmodligen när jag tio år gammal körde Främling på roliga timmen i full drag, korrekt koreografi och till och med ett kors fastclipsat i ena örat.

Parallellt fortsatte de nyfunna besattheten för Melodifestivalen och Eurovision. 1983 hade jag rasat i dagar när den där hemska balladen från Luxemburg stoppat vår vinst, men samtidigt hittat en hel hög med favoriter bland de andra länderna. Jag hade börjat inse vilken guldgruva det här kunde vara för någon som fortfarande hade över ett år kvar tills Tracks skulle ta över som den främsta inkörsporten till ny musik. Och när 1984 kom blev jag nästan lika besatt av Herreys som av Carola. Jag tvingade två tjejkompisar att sätta upp en show för våra kompisar på gatan där vi körde alla låtar från Diggi Loo, Diggi Ley-albumet (jag var givetvis alltid Richard för han var snyggast, vilket gjorde att vi var före Herreys själva med att ha Richard i mitten när vi körde ESC-vinnaren) och när de sedan gick och vann allting i Luxemburg så visste jag förmodligen någonstans att den här tävlingen hade kommit för att stanna i mitt liv. Jag hade ju dessutom för andra året i rad hittat en hel massa favoriter från andra länder, låtar som jag älskade i sina originalversioner istället för med Stefan Borsch.

Mello & ESC-kassetterna

Hela åttiotalet fortsatte i samma stil. För trots att jag nu som mer och mer musikbesatt tonåring öppnat många musikaliska dörrar (på grund av tidigare nämnda Tracks och en stereoanläggning med CD-spelare i “jag-konfirmerar-mig-bara-om-jag-får-en”-present) så frodades både min och svenskarnas besatthet av Melodifestivalen under ett klassiskt Skara-dominerat 80-tal (1986-1989 hör fortfarande till mina absoluta favoritår både i Mello och ESC). Jag spelade in alla finaler och inför-program och sparade på VHS, och jag köpte självklart de där samlingskassetterna med typ hälften original och hälften cover-versioner av årets bidrag som släpptes samma helg som Eurovision. Dessutom kändes det inte alls konstigt att lyssna på musik från hela Europa under åttiotalet, när de stora hitsen utanför festivalen också kunde komma från Frankrike, Italien, Österrike och Tyskland. 1989 nådde kanske allting sin peak, med en Melodifestival full av de artister som även låg på Tracks. Sen hände det något.

Återigen så hamnade jag och historien i någon form av synk med varandra hösten 1989. Kalla kriget tog tvärslut när muren föll, och jag lämnade de klasskamrater jag gått med i nio år (och kanske aldrig känt mig mobbad, men heller aldrig riktigt välkommen) för att börja på gymnasiet. Efter att i stort sett bestämt själv vilken musik jag skulle lyssna på i ett decennium, träffade jag fantastiska nya vänner med helt annan musikalisk bakgrund, och förfesterna fylldes med Ebba Grön, U2, Imperiet, Ramones och Psychedelic Furs. Jag älskade det. Visst, Melodifestivalen fanns kvar i mitt liv, sparade röstlistor finns kvar som bevis på hur jag tvingade mina nyfunna vänner att rösta, och 1990 är ett av mina absolut favorit-år i Eurovision-historien (även om jag fortfarande avskyr Som en vind), men jag och min forna passion höll oundvikligen på att glida isär.

Röstlista anno 1992

Dödsstöten kom 1992. Om Melodifestivalen var halvtrött så var Eurovision det tråkigaste jag sett. Där och då visste jag inte att det skulle visa sig vara ett väldigt trist år i backspegeln, utan jag bestämde mig för att min kärlek till festivalen nog var över. När jag hösten 1992 tog mina väskor och lämnade stan (för att börja på Chalmers i Göteborg) förändrades mitt umgänge och mitt liv ännu en gång, och Melodifestivalen och Eurovision blev ett minne blott.

Eller OK. Trots att min musiksmak under nittiotalet helt svängde in på britpop, grunge och Kent så hade jag ändå ett halvt öga på både Melodifestivalen och Eurovision. Jag hade koll på vad som vann, jag köpte Gina G-singeln och jag sjöng glatt “sååå seeee påååå NEIJ!” för vår fänrik Neij när jag gjorde lumpen 1995 tillsammans med mina medrekryter… Men rent generellt tyckte jag att Melodifestivalen var en orimlig samling med musik för ingen och att Eurovision förvandlats till en sorglig arena för olyssningsbar etno. Att Irland dessutom gick och vann ungefär varje år gjorde inte saken roligare heller.

Men återigen skulle livet slunga mig i en annan riktning samtidigt som världen förändrades.

100 kg

Alla som såg mig som Carola den där roliga timmen 1983 hade förmodligen stenkoll på min sexualitet redan då, men själv hade jag stängt ute hela den biten av mig själv lite som man inte låtsas om att man egentligen har en förkylning i kroppen den dagen man äntligen har en massagetid. Mot slutet av nittiotalet blev det inte hållbart (det finns en gräns för hur tjock man kan äta sig för att människor inte ska fråga varför man inte har flickvän, min gick runt 100kg) och som av en slump kom någon samtidigt på att man kunde koppla ihop alla världens datorer till ett enda stort internet.

1997 satt jag själv och såg Eurovision och pluggade till en tenta och blev helt besatt av Páll Oscar och hans Minn hinsti dans. Strax därefter blev jag lika upprörd av kommentatorn Janne Jingeryds diss av samma kille och insåg plötsligt till min lycka (tack vare det internetpaketet jag fått i julklapp) att jag nu kunde dela denna ilska OCH tusentals andra Eurovision-relaterade åsikter med minst lika många likasinnade från resten av världen. Att många av dem dessutom inte bara delade mina åsikter, utan dessutom sexualitet, gjorde inte saken sämre. När Napster några år senare gjorde hela Mello- och Eurovisionhistorien tillgänglig på mp3-filer så var saken klar. Min kärlek var tillbaka.

När bokhyllan blev en röstlista 2001

År 2000 var jag och syrran på plats på Göteborgsoperan, och för första gången såg jag en tävling live och inte på TV. 2001 bjöd jag in alla mina Chalmers-polare till stor Mellofest där jag klätt in hela min bokhylla i papper och gjort om den till röstlista, och när “nya Melodifestivalen” startade 2002 var jag på tåget direkt. 2003, 2004 och 2005 såg jag finalen på plats i Globen. Parallellt hade mitt umgänge nu svängt från att bara inkludera mina fantastiska britpop-vänner (som fortfarande är mina bästa vänner idag) till ett ganska stort “bögumgänge”, ett umgänge som var lika besatta av Eurovision som jag. För dem var Mello och Eurovision något mera än bara musik – det var hela tävlingen. Det var som ett OS varje år.

Jag hade nog klarat mig ganska bra genom att bara stanna sådär, men återigen ville ödet lite annorlunda.

På Qruiser, tidningen QX och HBTQ-världens eget Facebook under tidigt 00-tal, kunde man starta olika klubbar för olika särintressen. Det var bland annat här i communityts stora Mello-klubb som en ung Edward af Sillén råkade skriva något halvsyrligt om Pernilla Wahlgrens lämplighet att sjunga Alla flickor, och hamnade i ett av festivalens största mediedrev. Men det var också här som jag startade en Desperate Housewives-klubb ett bra tag innan serien haft premiär på svensk TV, en klubb som växte i rask takt och som jag skötte som en stolt förälder. En dag satt jag och strökollade den och såg att den nu hade 199 medlemmar. När den en minut senare hade exakt 200 fick jag ett ryck och skrev till snubben som just gått med: “Tjena! Kul att du också gillar Desperate Housewives!”, möjligen en ganska oväntad inledning på ett syskon-likt schlagerförhållande som skulle visa sig hålla i (just nu) tretton år…

Snubben som just gått med i klubben var givetvis Ronny Larsson, en kille som dessutom visade sig jobba på tidningen som ägde forumet, en tidning som visade sig behöva någon som skrev om vad som hände i Göteborg just då, något som det visade sig jag hade ganska bra koll på. Det tog inte alltför lång tid för oss att komma på att vi båda gillade Melodifestivalen (första gången vi träffades IRL var 2006 under Göteborgsveckan då Carola vann med Evighet), och eftersom min avundsjuka på att Ronny fick åka omkring och rapportera om festivalen var enorm, så startade vi ett gemensamt bloggprojekt som första året hette “Ronny och Ronneys Schlagerblogg” (jag heter nämligen Ronney i andranamn efter min pappa).

Så plötsligt 2007 satt jag alltså på min, eller OK, “Ronnys och min” födelsedag (vi fyller ju alltså år samma dag också) på den första av väldigt, väldigt många melodifestivalsrepetitioner, och en resa som skulle föra mig till i stort sett varenda stad i Sverige med en ishall tog sin början. Tack vare Ronny (och en ack från SVT) fick jag chansen att hänga med till tre städer det där första året, och lyckligtvis skötte jag mig så bra att jag fick fortsätta. När jag i maj fick åka med till Helsingfors för mitt första Eurovision så var jag även fast i det för alltid, för det finns verkligen inte många saker som är roligare än att vara på plats under en Eurovision-vecka (jag säger alltid att den dagen jag slutar med melodifestivals-rapporteringen kommer jag fortsätta att åka på ESC).

Året efter bytte bloggen namn till Schlagerprofilerna.

Allt som hänt sedan dess är det ju ingen mening att berätta om här, fler av er har ju varit med sedan början och jag tänker inte rapportera om allting ännu en gång. Många av de bästa minnen jag har är bara jag och Ronny skrattandes tills vi kiknar – självklart framför kameran i schlagerstudios, men kanske allra mest när kameran är av. Min schlagerbrorsas del i hur stor del MF och ESC fick i mitt liv kan aldrig underskattas, och för det är jag sjukt tacksam. Men några highlights måste jag ju få nämna, några händelser från våra år som sitter fast stenhårt i minnet.

• Att bli tillfrågad att få sitta i juryn för första gången inför 2011 års tävling; en dröm som jag haft sedan jag var tio år, men som jag aldrig, aldrig trodde skulle få uppleva. En dröm som sedan upprepades fem gånger… Stoltast är jag nog över att få varit med och slåss för favoriter som Popular (och en hel massa av låtarna 2011 – ett av mina favoritår), Euphoria såklart, och If I were Sorry. I backspegeln finns också en hel massa som jag inte borde kämpat för (som Bengtzing 2016 – men i juryrummet fanns varken After Dark eller Anna Book) men på det stora hela är jag nöjd med de där fem åren. De lärde mig otroligt mycket om gruppdynamik och människors förmåga (och oförmåga) att skriva och hitta hits.
• Düsseldorf 2011, som kan vara bland de roligaste veckorna i mitt liv. Värmen, gänget som bodde ihop, känslan av att tillhöra svenska delegationen på ett helt annat sätt än det jag tidigare upplevt i Finland och Norge, den ryska festen med den fria vodkan, allt det jag inte tänker återberätta här… En magisk vecka!
• Det året en råtta flyttade in i min lägenhet mitt under turnéveckorna, en råtta vars bo man hittade först sex veckor senare när hen ätit sig igenom min lägenhet (som fick saneras fyra gånger), gett mig magkatarr och fyllt nämnda bo med delar av min Mello-packning (tror jag hittade tre flugor bland all råttskit).
• När Hanna Fahl kom in fem år efter mig och i stort sätt ändrade helt på hur man kunde skriva om melodifestivalen genom att plocka in popkulturella influenser istället för bara historiska sådana från tävlingen. Att jag tog mod till mig och gick fram och vågade säga hur mycket jag älskade hennes texter i Luleå 2011 var starten på det som sedan i mångt och mycket skulle bli den tredje schlagerprofilen.
• Leksandsveckan 2012 där vi alla bodde i en liten röd stuga.
• Mina och Ronnys schlagerquiz-kvällar som evolverades till omröstningskvällar, och så småningom mynnade ut i Votenight-gänget – tolv apostlar som dagligen agerar under ytan utan någon Jesusförebild att följa.
• Att ibland tänka på att man har ätit hamburgare hemma hos Alexander Bard, ätit sushi hemma hos Fredrik Kempe och druckit floder av vin hemma hos familjen Boström. Dessutom har jag skakat hand med Kanye West tillsammans med Måns Zelmerlöw och Sarah Dawn Finer när vi festade efter att ha sett Prince på Way Out West
• 

  DJ Schlagerprofilerna

  Att vara DJ under Eurovision. Första gången i Malmö var magisk och jag kände mig som Avicii, Ukraina var down-to-earth och svettigt, men inget slår kvällarna i det där fantastiska tältet i Stockholm 2016. Vi välte en Euroclub som vi själva fått vara med att skapa. MAGISKT!

• När jag och Ronny var de enda som inte fick shots av Henke von Z på en efterfest i Sandviken för att vi get Andreas Johnsons We Can Work It Out en etta i betyg – men kompenserade det med att dricka så mycket vin med Måns på hans hotellrum att jag svimmade av bakis på bussen morgonen efter och Anna-Maria Espinosa och Paulin fick mata mig med en banan så jag skulle vakna.
• Att få lära känna fenomenet som är Christer Björkman, en man som en gång vann en mellofinal som fick mig sluta att titta på tävlingen – och som numera kanske är den främsta anledningen till att så många fortfarande gör det. Inget i Sverige är mera synonymt med Mello än han (ok, i småstäderna vi besöker möjligen en rosa boa, en discokula och Alcazar) men det som gör honom så sjukt kul att hänga med (och förmodligen det som gör att han utvecklat Melodifestivalen så bra) är han delar min/allas vår bottenlösa kärlek till Eurovision. Dessutom är han den enda som orkar festa längre än vad jag gör på ett hotellrum.
• De gånger jag fått vara med på Ronnys QX-plåtningar innan Mellonumret som kommer i februari varje år.
  Det galna arbete han lägger ned i kombination med att få hänga med artisterna en månad innan festivalen är galet inspirerande.
• Att träffa så mycket härliga människor från andra länder som man inte mött annars. David räknar jag numera som min brittiske bror, jag kommer aldrig upphöra att förvånas över hur Ryan flyger fram och tillbaka från Australien för Eurovision varje år, och vart skulle jag hitta all belgisk och isländsk indiepop om inte Geert fanns i mitt liv?
• När Edward af Sillén fick Danny, Gina och hela Scandinavium att hylla Schlagerprofilerna den födelsedagen då jag fyllde 40. Jag har aldrig mått så dåligt och varit så glad över något på en och samma gång.

Men absolut värst och bäst på en och samma gång under hela den här perioden var ändå 2015. Min mamma hade haft cancer ganska länge, men i december och januari accelererade den med rekordfart, och under Melodifestivalsperioden i februari pendlade jag (med tåg) mellan sjukhuset i Karlskrona och Mellorepetitioner i svenska ishallar. Min hjärna var överallt och ingenstans, och jag har fortfarande väldigt, väldigt vaga minnen av hela perioden och absolut ingen aning om hur jag ens lyckades genomföra det. Jag tror inte någon annan märkte det, men jag har fortfarande svårt att se på bilder från det året för jag ser hur kass jag mår. I mars 2015 vann Måns (möjligen den finaste och trevligaste av alla artister vi lärt känna under våra år på turné) Melodifestivalen. En vecka senare gick min mamma bort. Bland det sista vi pratade om var hur glad hon var över en ”krya på dig”-hälsning som jag hade fått Måns att skicka. Livet och Mello smälte samman i en enda fruktansvärd bergochdalbanemix. Veckan i Wien i maj var en vecka som toppade Düsseldorf på alla sätt, och stunden när jag, Måns, Hanna, Kris och Ronny satt runt ett litet bord med ESC-statyn i mitten är kanske höjdpunkten på hela den resan som började med Vikingarnas Djingis Khan drygt 35 år tidigare. Samtidigt var jag så slut psykiskt att jag stundtals bara låg i sängen och grät och ville åka hem från Österrike. Nånting peakade och gick sönder där och då på samma gång och det har varit svårt att få tillbaka samma glädje i mitt rapporterande efter det. Möjligen har det märkts.

Nåväl.
Idag kickar den här bloggen igång sin tolfte säsong.

Om det är den sista eller om vi bara kommit till början vet nog varken Ronny eller jag, men med tanke på det jag precis skrev, eftersom jag inte blir yngre och eftersom jobbet utanför Mello tar mer och mer tid (vilket ni säkert märkt på den låga aktiviteten här) så har jag lovat mig själv att jag i år ska rapportera, uppleva, ta in, och utnyttja hela denna resan som om det vore sista gången. Jag tänker att även om det här kanske inte alls blir en sista sväng runt Sveriges ishallar för mig (det blir definitivt inte mitt sista ESC) så vore det så sjukt trist att inse att man missat just det sista året någon gång vid den här tiden nästa år. Det här får helt enkelt bli det första av mina X antal sista år. Glöm inte att Cher har gjort sin Farewell Tour sedan 2002.

Så varmt välkommen till ytterligare ett år med Schlagerprofilerna!
På onsdag åker vi till Karlstad och den tolfte maj vet vi vem som vinner i Portugal.
Nu kööööör vi!