Krönika: Rädslan för det komplexa skrämmer mig

Den här konstanta rädslan för det komplexa, svårförklarade och den parallella dyrkan av det enkla, greppbara och bekanta. Den skrämmer mig.

När San Remo-finalen var över för några veckor sedan, och Francesco Gabbani hade vunnit med årets hittills största Eurovision-favorit så delades schlagerfansen på min Facebook snabbt upp i två läger.

Med vilken annan låt som helst så skulle givetvis dessa två läger vara självklara; de som gillade låten och de som inte gjorde det, men med den härligt pseudointellektuella Occidentali’s Karma med sina referenser till Desmond Morris och att aporna håller på att gå om människan i utvecklingen (för att vi backar bakåt) var uppdelningen en annan: De som förstod och de som inte förstod.
Inget konstigt med det heller kanske. Gabbani sjunger nästan 100% på italienska (med undantag för ett glatt “Singin’ in the Rain” innan refrängen), men ett eurofan med språkkunskaper var snabbt ute och gjorde en engelsk översättning, så alla vi som valde typ tyska i gymnasiet också kunde förstå vad som sjöngs.
Fortfarande inget konstigt med det, men det var här det började dyka upp kommentarer som jag reagerade på, kommentarer i stil med (och jag hittar dem inte nu så jag tar mig friheten att slå ihop flera kommentarer till ett citat för att få fram poängen):

“Jag har inte kollat den engelska texten men gud så löjligt att han dansar med en apa!? Och varför sjunger han en rad på engelska? Och hur rasistiskt är det inte med alla asiatiska referenser? Nä, det här förstår jag INTE!”

Man valde alltså att inte förstå, eller ens att försöka tänka själv, och tog sedan ett beslut baserat på det.

Jag har tänkt mycket på det den här veckan som gått.

Jo, det här handlar om Loreen.
Inte så mycket huruvida låten gick vidare eller inte (jag tyckte Ronny hade en alldeles utmärkt teori om varför det skedde i vår podcast, som jag hoppas ni lyssnat på redan) eller om man tycker den är bra eller inte (jag tycker det är årets bästa låt, men det är så klart för det är den låt som ligger närmast den musik jag lyssnar på årets resterande 46 veckor, och jag är inte så ego att jag tror att min musiksmak på något sätt är bättre än någon annans), utan mer vad det är för mekanismer som plötsligt tog fart på mina sociala medier och hur rädd jag är för att dessa mekanismer dyker upp precis överallt nu för tiden.

Den här konstanta rädslan för det komplexa, svårförklarade och den parallella dyrkan av det enkla, greppbara och bekanta. Den skrämmer mig.

Förstå mig rätt. Vi Schlagerprofiler har ju vikt våra Mello-liv åt att i den här bloggen försvara det lätt-trallade, det folkliga och det så ofta bespottade pga sin så kallade “okreddighet”, och den låt jag skulle sätta tvåa, eller möjligen jämsides, med Loreens som min favorit i år är Ace Wilders fantastiska Wild Child med årets mest direkta refräng. Allting behöver inte vara svårt eller komplext, allting behöver inte säga något mer än “TUT-TUT ROADTRIP!” för att få vara med i Mello, och att nå’t är komplext eller innebär ett visst motstånd gör det inte automatiskt bättre.

Men det betyder inte att automatiskt att det komplexa, svårförstådda är sämre, eller, i förlängningen, farligare heller.

Numret är en sak, jag ska komma till det om en stund, men när kritiken av låten inte handlar om det är bra eller dåligt utan är på nivån “det är ju ingen låt” eller “den har ju ingen refräng” så börjar jag undra vart dessa människor hittar sin musik resten av året. Både den kommersiella musiken med EDM-vågen i spetsen och den mera creddigt hyllade som Beyonce och Rihanna gav ju upp tydliga refränger för flera år sedan. Dessutom finns det ju otaliga exempel bara i årets festival (Alice, Jasmin Kara) som möjligen kunnat beskyllas för både de ena och det andra (vilket undertecknad också gjort) men knappast för att inte vara låtar.

I stället får jag känslan av att det återigen bottnar i en rädsla för det som inte är bekant, det som inte känns igen. Att man istället för att nyfiket fråga sig själv genom att lyssna ytterligare tre-fyra gånger om det är någon man gillar, bara stänger av direkt likt ett barn som en gång ätit en pannkaka och därför vägrar äta något annat som inte ser ut eller smakar just som en pannkaka.

I vilket fall, om du är en av de som kopplade bort Statements redan efter första gången du hörde den förra veckan, ta detta som ett tips från någon som vägrade lyssna på U2s Achtung Baby i två månader bara för att The Fly hade så skräniga gitarrer: Våga försöka! Våga testa! Kanske kommer det öppnas helt nya dörrar i era öron. Möjligen kommer er musiksmak inte förändras för alltid som den gjorde för mig med U2, och därefter bli redo att ständigt leta nya ljud, nya krumbukter och influenser för att ge nya kickar, men försöker ni får ni aldrig veta.

Med det sagt, så finns det ju absolut inget rätt eller fel när det kommer till musik – det är förmodligen lika personligt som ett fingeravtryck – men vågar man aldrig försöka så tror jag risken finns att man är kvar vid samma pannkaka till musiksmak som man åt om och om igen när man var barn.

Men över till numret då.
(argumentet “man hör ju inte vad hon sjunger” tänker jag för övrigt inte ens ge mig in på i en tävling där vi röstat på serbiska, finska och turkiska låtar i alla tider, där förra årets vinnare sjöngs på Krimtatariska, där Diggiloo-Diggiley är en klassiker och där en jojk åkte till final senast i lördags)

Världens största popstjärna just nu heter Beyonce. Den kanske mest kommersiellt framgångsrika heter Sia. Deras musik skiljer sig en hel del från varandra, men ingen av dem skulle komma på tanken att släppa en singel (i Beyonces fall album) utan att kombinera det med en stark visualisering. Att göra musikvideos är så klart inget nytt, men ingen av kvinnorna ovan skulle komma på tanken att göra en video utan ett budskap eller en konstnärlig ambition. Kolla på Maddie Ziegler i The Greatest. Eller Chandelier. Kolla på Formation. Kolla på All Night. Fantastiska skapelser. Men kom inte och inbilla mig att ni förstår exakt varje liten del av dem.

Så varför krävs det då av Loreen och i Melodifestivalen när hon gör samma sak?

Jag säger inte att man måste gilla det Loreen gör. Jag förstår självklart att det finns de som föredrar artister som står rakt och upp och ned med en gitarr eller att man kastar korv på publiken, och herregud vad jag har saknat någon som bara vill dansa runt i en självlysande dräkt eller slå sönder en glasruta för att det ser coolt ut, men det betyder ju inte att man måste stänga av sin egen hjärna när den plötsligt möter ett litet, litet motstånd i det som presenteras. Och det betyder inte att man måste döma ut någon som “bajsnödig” eller “för pretto” för att hon har mer konstnärliga ambitioner med sitt Mello-nummer än en fin klänning och en hiss.

Nä, det är här den konstant närvarande rädslan för det komplexa, för det svårförklarade och den parallella dyrkan av det enkla, greppbara och bekanta kommer in och stör mig igen.

För det första är det ju inte heller som att det bara finns ett enda rätt sätt att tolka Loreens nummer.
Jo, jag såg också Aftonbladets genomgång med Martin Renck, men som med all konst så är det ju DIN upplevelse som räknas. Inte konstnärens. En god väns sjuåring var klart skeptisk till Statements innan hon såg numret, men därefter var hon helt med på tåget eftersom “det var så coolt att alla klätt ut sig till Loreen, även barnen och de gamla!”. För mig personligen faller alla lucia och Franska Revolutionen-referenser kort mot bilden av Loreen springandes bredvid sitt ungdoms-jag eller när hon möter den gamla kvinnan. Varför? Väldigt personliga saker som jag behåller för mig själv.
Poängen är att varken jag eller min polares dotter har fel när vi kopplar ihop våra egna minnen eller intryck med Loreens visualisering av sin låt, och att vi lämnar det med känslan av att “det här var något annorlunda än när Wiktoria sjöng “As I Lay Me Down” och la sig ned sex minuter innan. Poängen är att ingen av våra intryck har något med politik att göra.

För där kommer det andra in; jag vet att jag själv drogs med och pratade om att numret var så politiskt i förra veckan, men HUR politiskt är det egentligen? Vad är det i numret som får schlagerdamer som Kikki Danielsson att retweeta sådant här?

OK, kvinnan med handväskan är kanske ett av våra mest tydligaste statements mot rasism som finns i Sverige (och så klart därför med i numret) men att utifrån det som invandrarkritisk 2017 bli upprörd för att någon tar upp ett statement mot nazism är väl lite väl överdrivet även för någon som vill stänga gränserna? Och vart är politiken då? Exakt vad i numret är det som retar upp? Att det är kvinnor i olika åldrar på scen och en råkar vara äldre?

När Erik Helmersson försöker få fram en diskussion i DN om att allt politiskt inte behöver vara bra (vilket så klart är rätt som kärnfråga) så missar han helt vad det var i Loreens nummer som var SÅ politiskt, och slänger som andra exempel in filmen Moonlights Oscarsvinst, en film som alltså han anser vara politisk för den handlar om uppväxten hos en svart, homosexuell man. Lite som att avvikandet från normen svart, homosexuell, kvinna, äldre i sig är politisk och inte bara något annorlunda.

Något för många komplext och svårförklarat i stället för greppbart och bekant.

Sedan så gillar jag ju min schlagerbubbla. Jag vill ju jag hoppas att alla som varitså tydliga med hur kassa och värdelös både Loreen och låten och numret varit senaste veckan varit det för de inte tror det kommer fungera i Eurovison, och inte för att de presenterades för något nytt som de inte sett i festivalen förut.

Jag vill ju tro att alla som älskar tävlingen precis lika mycket som jag gör förstår att vill vi ha stora namn i tävlingen så man måste premiera det nytänkande, egna och det personliga (för att övertyga artister som tex Sarah Dawn Finer att det går att komma tillbaka), precis lika mycket som man måste värna om det gamla (för att fortsätta få skrällar som Owe Thörnqvist, som ju också behövs vad jag än personligen tycker om det). Inte vara rädd för det konstnärliga. Inte spotta på det som inte har cred.

Jag vill tro att alla de schlagerfans som kommer rösta fram Anton Hagman före Loreen på lördag (jo, efter att varenda unge jag träffat under hela veckan kommer rösta på Anton är jag hyfsat säker) gör det för att de tror att Kiss You Goodbye skulle gå bättre i Kiev än Statements och för att de gillar hans nummer mer. Jag tror svenskarna generellt tänker mindre och mindre på Eurovision när vi röstar för varje år som går med en ny framgång, så ska nån tänka på Ukraina så är det vi fans.
(Att Schlagerfansen i Europa tycker och tänker annorlunda (Loreen var den som dök upp på flest utländska listor i söndags) är ju en annan sak, de skickade 20 tweets i timmen för ett år sedan om hur värdelös Frans var och att vi skulle tokfloppa).

Bara så länge man inte låter bli att rösta på Loreen på grund av samma mekanismer som redan gett oss SD som näst största parti, Brexit i Storbritannien och Donald Trump i USA:

Den konstant närvarande rädslan för det komplexa, för det svårförklarade, för saker vi inte riktigt förstår hur de hänger ihop, fungerar eller beter sig, i motsats till att alltid ge vika för de enkla förklaringarna, och de enkla, greppbara och bekanta lösningarna.

Bara vi låter bli det så kommer allting bli bra i slutet ändå.
Oavsett vem som vinner Melodifestivalen.

Fotnot: Att det är svårt att skilja symbolismen från personen vad gäller kvinnan med handväskan (och hennes upprörda familj) är såklart en annan sak än det jag diskuterar ovan, och lämpligheten av att använda just denna kraftfulla handling kan ju därför klart ifrågasättas.