Vi har under kaffepausen konstaterat att Ronnys förhållande till rock vs Hanna Fahls förhållande till rock är som en normalsvensks förhållande till snö och en inuits förhållande till snö…
För Ronny är Les Gordons rock. Dismissed är rock. Och Loreen har influenser av rock. För Hanna är Les Gordon swindie, Dismissed är glammrock och Loreen…ja, det kommer vi till.
Roligt.
Nåväl. Dags för lite swindie då!
Som jag skrev igår så är det här den där typen av nittiotals-indie som det gick tjugo band på dussinet av på nittiotalet korsat med typ det Mando Diao gjorde innan de spårade in helt på folkmusik och kickade Gustaf Norén. Gud, alla MINNEN av att typ varje vecka vara ute och festa och på nå’t sätt upptäcka ett nytt band med allvarliga snubbar som hette något i stil med My Perfect Fishbowl och som stod med varsin gitarr och kollade ned på sina skor…
Men hur fungerar det 2017?
Well, sådär skulle jag vilja säga.
Det är inget större fel på låten eller bandet kanske, men det finns inte en sekund här som man inte hört eller sett förut. Möjligen har det en viss nostalgi-faktor som kan får de småbarnsföräldrar som sitter inne med samma lyckliga minnen som undertecknad att trycka lite på hjärtappen på lördag – men jag tror snarare att de (precis som jag) tänker att det var bättre förr, rotar fram sina gamla Popsicle-skivor och ignorerar de här Svensktoppen Nästa-finalisterna helt när det kommer till röster.
Bland de sista på lördag?
PS. Plus för skägget bakom elpianot. Pappa-godis.
