I väntan på Alice tittar vi lite på när scenkillarna rullar in ett höjbart-podie på scen, en så kallad Sarah Dawn Finer-hiss för oss schlagerbloggare, även om scenhisstekniken verkar utvecklats rätt mycket sedan 2009. Nu behövs till exempel inte typ 20 säkerhetsbälten längre verkar det som…eller ens ett räcke! Innovativt. eller så är den där hissen helt enkelt inte så hög som det känns här nere i från parkett? Jaja. Nu var det slut spekulerat om struntsaker. Nu kör vi!
OK. Låten. Well, för mig är det här lite det mognare storasyskonet till Jasmine Karas låt förra veckan.
Det är lite som Anderz Wrethov en dag tänkte ”Jag ska skriva en riktig Sia-dänga!” och satte sig ner och skrev Gravity. När han gjort det tänkte han. ”Hmmm. Det här är helt OK, men jag tror jag ska göra ett försök till!” – och så satte han sig ned och skrev Running with Lions. Jag VILL tro att han efter det tänkte: ”Jo, det här är lite bättre, men NU jävlar så ska jag skriva HITEN!” och så skrev han den perfekta Sia-möter-Mello-låten som nu bara ligger och väntar på att skickas in nästa år med en artist som kanske både är ett större och starkare kort än tjejerna ovan…
Med det sagt så ska ingen skugga falla på Alice. Hon sliter och sliter, men det händer liksom inte mycket under de här tre minuterna. Det är en OK vers, en väldigt snygg brygga – och så återigen en lite för svag instrumentell refräng (även om jag absolut föredrar den här symfoniksa varianten framför förra veckans dubstep – detta känns ändå lite innovativt och som nåt man inte hört innan). Alice traskar fram på scen i guldljus (älskar det där typ ”spindelnätet som strålkastarna bygger i bakgrunden vid ett tillfälle) och sen tillbaka igen och åker lite hiss. Alltså… Jag har aldrig saknat dansare på scen så mycket som i år. Bizazz kom tillbaka, allt är förlåtet!
Nja. Just nu tror jag inte det här har chans på en plats över fem på lördag. Sorry.
PS. Japp. Det ingår lejon. Och pyro.
