Manus-minut för manus-minut bankas programledarnas olikhet i ålder in, och alltid med slutklämmen att Hasse är lite bakom.
Måndags Schmåndag.
Jag hade egentligen ingen bra idé till en krönika denna veckan, ni får ju poddar på måndagarna numera istället, men så här på tåget ner till Växjö så inser jag att jag har tänkt mycket på det där med ålder på sista tiden.
Inte för att både jag och Ronny firade våra födelsedagar i förra veckan, och för att jag då lärde mig att det är OK att vara glad om man fortfarande får visa leg på Systemet vid 44, men om en läkare säger till en att man “festar som en artonåring under Melodifestivalen” så är inte “TACK!” och ett brett leende ett lämpligt svar…
Inte heller för att vi går in i en vecka när vi förmodligen kommer att få höra (och diskutera och älta) till leda att vi i Växjö kommer träffa på både tävlingens äldste deltagare någonsin, 87-årige Owe Thörnqvist, och samtidigt möta tävlingens första deltagare född på 00-talet någonsin, Bella i Bella & Filippa.
Nä, jag har tänkt en del på ålder för att det känns som om just ålder har blivit lite av en fixering i Melodifestivalen numera, och på många sätt kanske en självuppfyllande profetia. Låt mig börja med årets mest tydliga exempel:
- Hasse Andersson är gammal – alltså är han dum!
Visst känns det som om 95% av manuset programledarna fått i år går ut på att skoja med den urgamla och genom-mossiga fördomen att gamla människor har noll koll på samtiden? Hasse får uttala LOL som “LOLL”, bara prata om att vilja fika och dra Roliga Timmen-skämt om drömmar, se ut som ett frågetecken varje gång någon pratar om Claras vlog och stå mitt emellan David och Clara och säga “just det” istället för att själv dra några regler eller telefonnummer.
Inte en sekund har lagts på att försöka visa vad som förenar årets trio, men Jesus vad vi vet om vad som skiljer dem! Manus-minut för manus-minut bankas programledarnas olikhet i ålder in, och alltid med slutklämmen att Hasse är lite bakom. Om SVT inte bara har som uppdrag att underhålla med Sveriges största TV-program, så är det nog snart dags att kika lite på vad det är för budskap man vill förmedla…för jag är rädd att detta i sin tur bara ger bränsle till nästa välspridda, men så vitt jag vet obekräftade, fördom i Melodifestivalen:
- Det är ju bara barn och unga som röstar med appen!
Från delfinal ett 2015, då Molly PH flög all världens väg för att 95% av tv-tittarna inte fattat att de borde varit inne på Apple Store redan innan sändning, så har argumentet ovan studsat mellan de svenska chips-skålarna. Men vad bygger den uppfattningen på (ja, förutom då att vi år får bekräftat att Hasse Andersson aldrig verkar ha sett en smartphone och förmodligen fortfarande kommunicerar med röksignaler)? Nog för att surfplattor och datorer dykt upp tidigare i åldrarna hos yngre människor på senare år, men de som var up-and-running-på nittiotalet har ju å andra sidan varit med från början för att kunna lära sig saker.Ett exempel: När jag var på en konferens om teknisk information i höstas så presenterade ett av Sveriges största symaskinsföretag sin nya hypermoderna modell. Den såg i stort sett ut som en stor iPad kombinerat med symaskin, där man surfade fram/laddade ned mönster och idéer rakt i maskinen, och sedan kunde dela sina resultat med ett community uppladdat från samma häftiga maskin. Alltihop var inte helt enkelt att förstå för en icke sy-kunnig civilingenjör plus 40, men det var nog första gången i livet jag känt ett sådant sug efter en symaskin. Maskinen hade blivit en stor försäljningssuccé för företaget, som noga studerat sin målgrupp innan man gav ut den på marknaden, och denna målgrupp bestod till största delen av…kvinnor i åldern sjuttio och över.Sug på den.Detta är alltså en grupp som de flesta svenskarna verkar misstro vara kunniga att ladda ned en app och trycka på ett hjärta, och som melodifestivalens manusförfattare placerar i samma tekniska kompetensgrupp som, tja, ekorrar.
Men varför har det blivit så? Appen har ju funnits i tre år, och det är först nu vi lärt oss att Hasse förmodligen måste matas för att inte äta spaghettiringar med händerna medans han försöker lista ut hur man använder en gaffel. Förmodligen har svenskarna dragit slutsatsen efter att först gjort följande konstaterande.
- Man har ingen chans som artist i MF längre om man inte är ung!
Ett populärt uttalande även i år som väl fick rejäla vingar under förra året när vi hade hela fyra personer under 20 i finalen och en rekordung vinnare i Frans. Detta argumentet har ju för övrigt använts även av Schlagerprofilerna, och är särskilt populärt när akter som Samir & Viktor eller De Vet Du dyker upp.
Så slutsatsen verkar alltså vara följande:
Heter man Christer Lindarw, Patrik, Tommy & Uno, Linda Bengtzing eller Pernilla Andersson så åker man ut för att man är gammal, och det gör man för att inga gamla klarar av att rösta med appen, och det gör det klarar de inte av för att gamla människor är idioter.
Lätt va? Grejen är bara den, även om jag inte har några bevis för det, att jag inte tror på det där en sekund.
- JAG tror att appen används nästan lika flitigt i alla åldersgrupper i Sverige.
- JAG tror inte att ens ålder bestämmer hur teknisk man är eller hur villig man är att använda ny teknik, och jag tror att ett eventuellt mindre antal smartphones i de riktigt höga åldersgrupperna också kompenseras av att så värst många ungar har inte egna smartphones heller, utan i så fall ”delar” på sina föräldrars.
- JAG tror inte att gamla människor bara röstar på en viss typ av musik eller en viss typ av artister, lika lite som jag tror att alla barn röstar på Dolly Style framför Dinah Nah bara för de är närmare varandra i ålder.
- JAG tror att anledningen till att förra året hade en så ung final snarare beror på att Måns vann Eurovision året innan med en låt som var super-inspirerad av Avicii och Spotify-listans toppskikt (och att de stora radiohitsen 2016 framfördes av unga artister) och att svenskarna som vanligt fortsätter på ett vinnande koncept. Första året med appen, efter Sanna Nielsens framgångar i Mello, hade vi två artister över 40 och en över 65 i final. I år, efter Frans, har vi tre stycken (av fyra möjliga) som är över 30 år – men ändå samma typ av moderna radiolåtar som i fjol.
- JAG tror att ålder är en siffra som inte har ett dugg med att göra hur engagerad du är i Melodifestivalen, vilken typ av musik du älskar eller hur du röstar.
- Och nej. JAG tror INTE att Hasse Andersson är varken dum eller oförmögen att uttala LOL. Möjligen är han en bättre sångare och artist än programledare och möjligen har han ingen komisk tajming – men det är inte lätt att veta när han bara fått skämt om fika.
Det är vad jag tror – vad tror ni?
(Fast vad vet jag. Jag är 44. Om 25 år är jag lika gammal som Hasse, och vet förmodligen inte vad som är fram eller bak på en fjärrkontroll längre)
PS. Jag känner mig också lite orolig för att vi som schlagerbloggare inte blivit mera konkurrensutsatta av en yngre generation Mello-reportrar…men jag antar det är material för en annan typ av ålderskrönika.
Jag har själv övervägt att melloblogga, i år blev det inte av pga tidsbrist, men något som avskräckt mig är den enorma mängd siffer- och kuriosakunskap många mello- och eurovisionfans tycks ha. Jag har ingen koll på vilka låtar som var med på sjuttio-åttio-nittiotalet (såvida de inte är vinnare), och det kommer jag nog aldrig riktigt få såvida jag inte sitter och kollar igenom tjugo mellofinaler och tjugo eurovision… Jag får utgå ifrån där jag började, och där jag började var tidigt nollnolltal. Och några år senare för Eurovision.
Utanför nördsammanhang tycker folk jag är supernördig och nischad, men i mello- och eurovisionkretsar känner jag min kunskap tyna bort i jämförelse med medelålders fans som har följt festivalen i flera decennier. Då är det svårt att känna sig berättigad i att sitta och tycka en massa saker – jag hade ju ingen koll på att Orup varit med i mello förräns i år!
Äsch, det är därför du har Wikipedia och Google! Mycket av det som händer nu har ju sina rötter i Nya Mello som startade 2002 – inte minst tittandet. Vill du ändå skaffa dig lite backlog så är vårt tips är att kolla igenom de svenska finalerna från 1980-2002 på SVTs Öppna Arkiv nu medan det går och sen kommer resten av sig själv. Det är bara du som begränsar dig själv. 🙂 Lycka till!
Jag tycker definitivt du ska starta en mello-blogg. Och kan du göra det utan att vräka ut statistik och historiska fakta så vore jag den förste att läsa. Jag vill se en större bredd i bevakningen av melodifestivalen. Kanske finns de redan och jag är dålig på att leta upp nya kanalerna, men jag kan känna att det ofta känns väldigt likriktat bland dem jag följer.
Det är korta ”första lyssningen”-kommentarer på onsdagen.
Det är lite trötta repkommentarer på torsdagen.
Det är lite luddiga kommentarer om kommunfesten som gärna har en touch av ”von oben-attityd”.
Det är den klassiska manuskritiken under genrepen, så fort allas favorit ”Edvard” inte skrivit manus.
Och sen är det den ofta oproportionerligt stora bevakningen av efterfesten och efter-efterfesterna.
Jag tycker inte det är något fel på den här bevakningen. Inte alls, jag följer dem ju. Men det behövs kanske inte en till av samma sort. De som gör det nu gör det bra.
Kan det komma någon ny med en ny infallsvinkel på bevakningen? Kanske mer fokus på låtskrivarna? Fokus på hur låtarna kommit till? Vem var de tänkta för från början? Hur gick övertalningsprocesser till? Hur har låtens produktion förändrats under resans gång? Vilka alternativ till det slutliga scennumret har diskuterats? Processen fram till själva tv-programmen tycker jag är väldigt underbevakad. Det finns ju en naturlig förklaring till det i och med att förmodligen få artister vill tala om det. Men har någon verkligen försökt? Jag hade varit väldigt nyfiken på att få höra mer om månaderna innan TV-programmen. Där måste ju hända en massa spännande saker.
Och en uppfriskande sak hade varit om schlagerbevakaren INTE är ett schlagerfan, men ändå tar tävlingen på allvar. Bara det tror jag hade berikat bevakningen. Och om bevakaren dessutom hade haft modet att inte gå på efterfesten efteråt och festa med de man ”bevakar” hade den ytterligare vunnit respekt hos mig.