Första repetitionen: Dismissed

Alltså egentligen borde jag ju älska Hearts Align. Det börjar ju som en The Ark-låt med 100% Ola Salo-vibb, och jag älskade ju The Ark när det begav sig och har SÅ stor respekt för Ola Salo som låtskrivare. Men nja. Det här når inte ändra fram till mig. Jag går liksom runt och önskar att Andreas Johnson inte ställt upp med alla de där låtarna de senaste åren som jag nu inte minns namnet på, utan kunde kommit tillbaka med den här istället.

Och sedan är det en annan sak också som är lite jobbigare att skriva på en blog som tillhör QX… Men OK. Nu säger jag det: Jag har lite svårt för Dismissed och deras image.

Nä, kom igen nu. Jag är öppen bög som slagits för att man ska få se ut och vara som man vill i stort sett hela mitt liv, och i en alldeles för RuPaul-skadad drug-värld är det rätt gött att se nån som tar på sig morsans städrock tillsammans med klackarna och inte vill se ut som en kvinna bara för det, så det är inte på något sätt den aspekten som stör mig.

Jag känner bara liksom inte att grejen kommer inifrån grabbarna. Det känns mera som en uppenbar skivbolags-gimmick, härrörande från en ack som fantastisk och viktig grundtanke, men dock ändå en gimmick.

Jag har ju säkert helt fel i detta, det hoppas jag verkligen att jag har – hela den där ormgropen i mitten av låten som påminner om en sen kväll på nån svettig gayklubb i Berlin vore ytterst obekväm om den inte kom från grabbarna själva, men det är den känslan jag får.

Vet att Ronny ska intervjua grabbarna under veckan så jag kan säkert få tillfälle att pudla i denna frågan.

Och under ett fattigt rock-år och i en tunn delfinal så kan allt hända. Det här kan säkert vara en av kandidaterna till den där åtråvärda fjärdeplatsen efter Mariette, Ingrosso och Ajax på fredag.

Dock.
OM nu allt ÄR äkta…

PLEASE BITCHES!
THAT LIP SYNC PART??
SASHAY AWAY!