Måndagskrönika 1702: Den urbana musikens schlagerhistoria

“The violin, the drums and the Kvinnaböske might make it all feel a bit old fashioned, but this can easily be fixed by adding a DJ, who pretends to scratch. In real life of course, this is 30 years old, but in Eurovision it will give your number a contemporary feel!”

Jag tror många av er känner till citatet från förra årets Eurovision Song Contest, levererat med bravur av Petra Mede i den kanske bästa mellanakten i programmets historia, och nog har det kämpats genom åren för att försöka få tävlingen att kännas som om den hänger med musikvärlden utanför. Inte minst i Melodifestivalen.

När BBC och Storbritannien cirka tjugo år efter hiphopens födelse, 1995, skickade rappande Love City Groove till Dublin (de hamnade på plats tio, med en hyfsad framgång på listorna hemma) så kunde inte SVT blunda längre. Självklart skulle det pratsjungas även i Melodifestivalen!

Resultatet? Well, Lotten Andersson & Magnus Sjögrens Va’ e’ du? 1996 kan väl egentligen inte med den bästa viljan i världen kallas för varken hiphop eller rap, vad än Pontus & Siw säger innan (notera gärna att skämten om att vara gammal och dum redan fanns på plats 1996, och inte infördes med Hasse i lördags). Va’ e’ du? är väl snarare nån form av kritvitt, funkigt stötsjungande, och duon och pratsjungandet försvann i glömska i Melodifestivalen i några år.

Den första “riktiga” rappen dök väl snarare upp i Melodifestivalen 1999, när en av medlemmarna i gruppen Crosstalk rev av ett litet parti efter två minuter med vanlig sång. Bra försök kan man ändå tycka, men med en sjätteplats en bra bit efter Charlotte Nilssons dansbandsgung så kändes Sverige fortfarande inte riktigt redo.

Willie Crawford, som ju hade tagit rappen in i folkhemmet med Just D under det tidiga nittiotalet kom ju trea redan 1997, men då hade han släppt genren. Istället blev det På Rymmen-duon Balsam Boys som fick äran att för in genren “svensk-skoj-rap” i Melodifestivalen år 2000 med Bara du och jag. En liten Schlagerprofilerna-favorit (vi hängde efter Stefan Deak som två lyckliga fanboys nån sen natt på en turné för några år sedan) komplett med Svenne & Lotta på scen.

Men det var så klart när “Nya Melodifestivalen” gjorde sitt intåg 2002 som dammluckorna öppnades fullständigt och alla spärrar släppte. Nu kunde man inte längre ignorera det faktum att en av världens största genrer i stort sett aldrig representerades i festivalen, och kanske främst att man på så sätt missade eller exkluderade en väldig massa människor. När man nu dessutom kunde börja kvotera låtarna, för att för första gången sikta mera mot att skapa ett program med “någonting för alla” istället för bara “tio bra kandidater till Eurovision”, var det ju självklart att den urbana musiken äntligen skulle få utrymme i Sveriges största TV-program.

Men det skulle visa sig lättare sagt än gjort.
Kolla till exempel på Pandang och deras Kuddkrig från 2006.

Nä, den här ivern att plocka in musik som inte lät som den traditionella Mello-musiken från Skara i början av 00-talet i kombination med det faktum att de som verkligen älskade, utövade och kunde den musiken befann sig långt, långt bort från TV-huset och de som skickat in låtar fick nästan absurda uttryck i bland. Gräddfilen till de platser som var tänkta att representera soul och hiphop måste vissa år varit breda som en amerikansk motorväg..

Minns ni Zoës “souliga” Hollywood-Do? Eller Fres dito Äntligen? SpiceGirls-rapen i Kerli & Locatellies Let’s Go? Group Avalons Big Up?
Jag gjorde det knappt. De jag minns först och främst, de minns jag av helt fel anledningar.

Som The Elephants superlarviga och totalt omöjliga Oh Yeah från 2006…

…eller som den gången när juryn inför 2007 förmodligen trodde att de äntligen fått med en riktigt creddig soulgrupp med Addis Black Widows och deras Clubbin’ – bara för att i Jönköping märka att gruppens enda stjärna, sångerskan Cream, lämnat bandet och ersätts av någon mer tondöv än Florence Foster Jenkins.

Att kalla låtarna för röstmagneter vore dessutom en enorm lögn. Kwanzaas Loving Your Feen från 2005, som beklagligt (eller behagligt) nog verkar ha raderats från internet, fick totalt 3588 röster, vilket är det minsta ett bidrag fått i tävlingens moderna historia, bortsett från allra första året. Det är väl dessutom ungefär vad en normal barnfamilj kan bränna av på egen hand i dag med hjärt-appen.

[Tillägg: Här är hela deltävlingen inklusive Kwanzaa – tack Kris Boswell]

Sedan fanns det ju mera lyckade exempel på tidig rap i Melodifestivalen. Méndez är ett. Frida & Headline ännu ett som tog sig till final (vad hände med dem förresten). Personligen är jag även svag för Frondas Ingen mår så bra som jag, men jag vet att det är diskutabelt.

Efter de inledande åren, när vi närmade oss slutet av 00-talet, blev de rena skräckexemplen något färre, men de riktiga utövarna av den urbana musiken fortsatte att lysa med sin frånvaro. Istället fick vi saker som Frispråkarns kritvita singel Singel från 2010.

Och på tal om kritvitt. Jag kan ju inte svära på att det jag nu skriver har varit sant varje år, jag har ju bara varit med i MF-juryn en bråkdel av alla de år som Mello varit på turné, men jag tror att kunskapen om den urbana musiken både fortsatt under det tidiga 10-talet att inte vara på topp i juryrummet OCH att man ett bra tag buntade ihop rap, soul och hiphop tillsammans med grekiska zorbor, Kizunguzungu-föregångare, Rigo & The Topaz Sound feat. Red Fox, och typ Simone Moreno, som om att ifall hudfärgen på utövaren, eller landet i passet, gjorde att deras låt hamnade i en egen grupp i juryrummet, snarare än den genre den representerade.

Jag minns faktiskt att den gruppen ett år – slarvigt och nästan nedlåtande, men förmodligen mera av okunskap än illvilja – kallades för “multikulti-gruppen” av några i juryrummet (tills en väldigt arg Karin Gunnarsson röt till på skarpen). Därefter så hände det aldrig mer.

Samtidigt så ryckte sig nämligen festivalen ganska hårt i kragen med det nya jurysystemet 2011, och från det att juryn slutat att stirra sig blind på märkliga kvoterings-grupper och bara kunde satsa på att välja 16 (eller nu 14) HITS, har resultatet blivit klart bättre.

Swingfly gick direkt till final 2011, Behrang Miri till Andra Chansen 2013 och 2015. När Sean Banan pratsjöng 2012 och 2013 lyssnade vartenda förskolebarn, och när Björn Ranelid….eller nä…glöm det.

Vad som saknades var det där diffusa som kallas credd. Artister som på riktigt bottnade i genren och som hade något att säga. Visst, Albin hade haft rejäla hits när han var med 2016, men kombinationen med Mattias Andréasson kommer nog alltid dofta lite Idol och lite pojkband och känns ju inte direkt som Ison & Fille.

Vilket äntligen får mig att komma fram till poängen med den här krönikan. För med Adrijanas snygga Amare spelandes i lurarna medan jag skriver detta, och med Nano som Sveriges nya Carola, så känns det som 2017 för första gången är året då förortens artister äntligen får framföra förortens musik (jo, hej jag generaliserar – men häng med på poängen) i Melodifestivalen.

Så när ni på lördag ser Allyawan framföra en låt skriven av den svenska hiphopens absolut tyngsta låtskrivare bröderna Salazar, är det nog den definitiva brytpunkten från när rap och hiphop gick ifrån att vara något som dövade SVTs dåliga samvete över att inte inkludera alla, till att verkligen göra det.

Och jag vill samtidigt att ni alla minns hur det lär för bara sju år sedan, när Salazar-brödernas tidigare Latin Kings-kollega Dogge Doggelito var med i Melodifestivalen.

Vem vet vart vi kan vara om ytterligare sju!