Om jag till exempel drar på en shoppingresa till London i oktober så tror min chef att Melodifestivalen börjat…
Idag startar Schlagerprofilerna sin 56:e Melodifestival-vecka tillsammans!
För tio år sedan, på Ronnys och min gemensamma födelsedag märkligt nog, fick jag för första gången sitta i Scandinavium och kolla på repetitionerna av de åtta bidragen i semifinal två 2007. Jag minns det som oerhört stort och spännande. Men jag trodde inte för en sekund där och då att det så totalt skulle dominera hur folk skulle se på och tänka om mig i framtiden.
Jag hade ju i stort sett gjort slut med Melodifestivalen och Eurovision i början på nittiotalet. Det hade känts självklart att i samma ögonblick som jag bytte Karlskrona mot Göteborg, och morsans mat mot Knorr-soppor lagade på vatten uppvärmt i kaffebryggaren, så bytte jag också åttiotalets schlagermusik mot Nirvana, Kent och en hel tsunami av härliga britpopband. Carola-kassetterna stannade i pojkrummet. Nu var det dags att bli vuxen och lyssna på “riktig musik”.
Och visst. Att dessutom vara i garderoben gjorde ju inte saken mindre komplicerat. Numera verkar det stora problemet hos bögar vara att förknippas med schlagermusik per automatik i samma stund som de kommer ut, Mats Strandberg skrev i en krönika 2011 att “livet är faktiskt helt överjävligt för oss bögar som inte älskar Kikki över allt annat, inte byggt altare åt Anna Book därhemma och inte memorerat varenda textrad som Carola någonsin ylat”. Men mitt problem var snarare det motsatta (inte för jag haft ett altare till Anna, men jag är fortfarande SÅ nyfiken på vilka idoler Mats har byggt altare till hemma). Jag kunde ju inte låtsas vara straight och lyssna på Jan Johansen (HAHAHAHA, den meningen idag) utan det fick helt enkelt vara.
Jo, jag höll ett öga på Mello. Lite som man håller ett öga på vad ett gammalt ex har för förhållandestatus på Facebook. Men det ska ärligt erkännas att jag orkade aldrig riktigt engagera mig i den där floden av naturromantik, ballad-tanter och våta drömmar om ett liv på Irland som Eurovision höll på med under det decenniet. Det stora kärleksförhållandet till tävlingen var över på riktigt. Och så hade jag nog trott att det skulle vara.
Men jag hade fel. I stället så skulle Melodifestivalen av någon anledning komma att definiera mig som person i vuxen ålder och styra runt hela mitt liv. Men det var en stund kvar.
För någonstans i början av 00-talet smög den ju tillbaka. Inte så mycket på grund av “nya” Melodifestivalen som man kanske kan tro, utan mera på grund av det där medleyt 2000 som förde tillbaka minnen från fornstora da’r till alla Schmugglare* och som gjorde att jag 2001 klädde in hela min bokhylla i papper och byggde en röstlista och började ha Melodifestival-fester igen. Två år senare började jag och syrran att köpa biljetter till finalerna, och sakta men säkert väcktes intresset och passionen för tävlingen till liv igen.
Det var dock långt ifrån något dominerande intresse ännu. När jag var tvungen att svara på frågor om mina “fritidsintressen och hobbies” så sa jag alltid film. Eller musik. Eller klassikerna “hänga med kompisar” eller “träna” (HAHAHA!). Hur den där “Mina Vänner”-frågan är den enda som hänger kvar långt upp i medelåldern är för övrigt ett ämne för en egen krönika, men så var det. Mello var ett TV-program. Inget intresse.
Men det skulle ändras.
För plötsligt nånstans där runt 2006 så startade “Ronny och Ronneys Schlagerblogg” (ja, vi heter samma namn också om än med olika stavning och prioritetsordning) där jag rapporterade från TV-soffan och Ronny från repetitionerna. Helt off QX, bara som en “kul grej” där två nyblivna vänner helt formlöst skrev fritt om ett gemensamt intresse i en tid då “att ha en blogg” var lika livsnödvändigt som vatten. Men! Människor hittade dit, och plötsligt hade vi en del följare. Det i sin tur gjorde att jag också kunde ackas för de två städer jag bodde i året efter och därav mina stora ögon framför Cosmo4s Whats Your Name osv den där dagen i februari 2007. 2008 tyckte QX att jag lika gärna kunde hänga med på turnén…och det var väl någonstans här som livet tog en liten vändning, och jag på något sätt blev tvungen att “komma ut” som Mello-fan och etablera mig själv som halvgalen.
För det är ju så här: Att lämna sitt dagliga jobb i (delar av) sex veckor för att pyssla med ett TV-program ÄR lite konstigt för de flesta utanför den här bubblan. Nog för att jag haft ett fantastiskt jobb som jag genom mängder av planering och semesterdagar lyckats sköta parallellt, men jag kan avslöja att det är inte många chefer i min bransch som lämnar sina anställda under sex veckor för de ska kunna släpa sin rullväska genom en meter snö till en ishall i typ Sandviken för att diskutera huruvida Eric Saades glasbur kommer krossas okej eller ej. Överhuvudtaget är det få heltidanställda män över 40 inom mitt teknikområde som skulle komma på tanken att boka om sina säljmöten i sexveckor för att ha koll på om Timoteij eller Sean Banan tar sig vidare från Andra Chansen.
Men jag är en sån.
Och gradvis har jag på något sätt blivit BARA en sån.
När mina kollegor ska presentera mig för nya personer så nämner de alltid att “han jobbar med Melodifestivalen”. Lite som om det är jag och Christer Björkman som ensamma bär denna tävling på våra axlar. Så när jag åker iväg på konferenser eller affärsresor och sitter på middagar så är det till 99% Mello som vem-som-helst-jag -hamnar-bredvid frågar om. Inte för att de har någon koll på bloggen eller något om Mello överhuvudtaget. Vanligaste frågan är “när börjar det” eller “börjar det redan”. (“Ja, det har varit i februari ungefär varje år sedan 1956”), näst vanligaste “vilka är med i år” (“Tja, det är juli så det vet vi ju inte riktigt ännu”) eller “kommer vi se dig på TV på lördag då?” (“Nej”). Vad jag än gör så tror folk att det har med Melodifestivalen att göra. Om jag till exempel drar på en shoppingresa till London i oktober så tror min chef att Melodifestivalen börjat och undrar hur länge jag ska vara borta (Sanning. Har hänt). Att jag sedan inte är borta en bråkdel av vad en normalt VAB.ande småbarnsförälder är totalt på ett år brukar dessutom vara ointressant när det är dags för lönesamtalet. Jag är ju “i väg så mycket på Melodifestivalen”.
Men vet ni? Jag har faktiskt HELT förlikat mig med det.
Jag är gärna en ambassadör för den här fantastiska tävlingen en regntung jobbdag i oktober om eller under ett svettigt lönesamtal i april om det är det som behövs för att jag ska få fortsätta komma in i den RIKTIGA bubblan sex svinkalla veckor i februari/mars. Efter att ha gått runt med detta rykte av att vara företagets egen glitter-hatt så ÄLSKAR jag att nästan vara ingen alls i jämförelse med de som verkligen jobbar med, lever och är Melodifestivalen.
De här 55 veckorna har gett mig vänner för livet. De har sett till att jag fått möta en massa spännande människor jag aldrig skulle ha träffat annars, de har tagit mig till i stort sett varje ishall och större stad i Sverige, och de har gett mig idéer och kreativitet som jag använder året runt när jag sitter på mitt lilla kontor. Det har ju dessutom gett mig det närmaste man kan komma en brorsa i Ronny.
Så numera struntar jag högaktningsfullt i vad folk tror, tänker eller tycker, så efter nyår tog jag dessutom steget fullt ut och gick med i Melodifestivalklubben för första gången. Jag bär min virtuella rosa boa med stolthet och om någon vill komma hem och se på mitt altare till Anna Book så är de välkomna.
Livet blev en schlager. Och jag kan inte tänka mig hur det skulle blivit annars.
Nu kööööööööör vi!
*Schmugglare, en “vanlig” person utanför schlagerbubblan, från Harry Potter-termen “Mugglare”.
Älskar denna text, o tack för att ni bjuder in oss i er vänskap.
🙂
Instämmer med Calle, jag älskar också sådana här texter! Det är du så otroligt bra på, Ken!
Jag är dessutom så otroligt glad att du och Ronny tar er tiden att åka runt med bubblan och förmedla den till oss vanliga dödliga – för det känns liksom som att jag har två extra kompisar som rapporterar om sin mellotillvaro till mig. Är SÅ glad för allt ni gör! TACK! <3
Och vi är så glad varje gång du dyker upp och säger hej! 🙂
Kul att få ta del av din historia! Men är Ken bara ett alias då eller, andranamn kanske?
Är så nyfiken på att höra vad du tyckte om ”La la land”, är den värd alla Oscarsnomineringar, funkar musikalnumren osv?! Om du har lust och tid… 🙂 Är lite filmnörd.
Haha. Nä, jag heter Ken och kallas Ken. Men är även döpt till Ronney efter pappa – och mina föräldrar la det dessutom före Ken i ordningen på namnen. Men jag är ken. 🙂
Jag älskade La La Land, men man måste nog vara lite musikalnörd för att köpa den till 100% (Ronny hatar ju öppningen, som för mig är helt magisk i sin ”musikaldröm-på-motorväg-i-en-enda-tagning-glans”). Mitt stora problem med den var all jazz. Det är inte min påse. Och nja. 14 nomineringar vet jag inte om den är värd om man ser till att den då tangerar rekordet som mest nominerad någonsin – men å andra sidan så ska ju skådisarna ha, låtarna som nominerats, fotot som är magiskt (och av en svensk) och såklart regin och manuset som är härligt innovativt. Så jag vet inte vad som skulle plockats bort. Men den ska ju inte vinna för allt. Gossling är inte bättre än Affleck är i Manchester by the Sea.
Tack!! 🙂 Kommer nog älska den också…
Den är sådana här texter som gör att jag verkligen gillar den här bloggen. Din och Ronnys förmåga att förmedla er passion till oss andra på bästa sätt. En väldigt fin text. Jag har er och Hanna Fahl att tack för mitt intresse för tävlingen och att jag började med Twitter. Ser verkligen fram emot en ny tävlingsomgång med er som guider genom det hela.
Tack snälla!
Så fin text o historia! Heja dig och er!
Har alltid fascinerats av hur du kan kombinera jobb med melloturné. Jobbar själv som ingenjör o konsult och har svårt att se hur chefer och jobb skulle gå med på det. Men så häftigt och coolt av dig att fått det fungera!
Vore en dröm att en gång få åka ut på turnéen, men jag behöver en egen Ronny och en ny chef i så fall. 🙂 Men med era rapportering är man ju nästan på plats.
Kör hårt nu!!!
Tack! Jag hoppas absolut att du hittar din egen Ronny!