Måndagskrönikan – Vecka 5

“Måste ni byta namn nu? Ni kan ju inte heta Schlagerprofilerna när schlagern är död?”

Ovanstående citat är nog det roligaste jag plockar med mig från gårdagens efterfest, där Christer Björkmans dödsförklaring av schlagern i Aftonbladet spred sig som en löpeld.

Jag ber att få komma tillbaka med svaret på den första frågan, men min teori om den här hatälskade genren är följande:
Schlagern dog inte igår.
Vad än Bert Karlsson säger. Om schlagern är död så dog för flera år sedan, och har sedan hållits vid liv med konstgjord andning av SVT tills svenska folket hårt och beslutsamt i år ryckte ur sladden.

Man kan så klart argumentera till leda om att inte årets låtar höll måttet, om att artister som Anna Book och After Dark inte känns som riktiga, relevanta artister och om att schlagern kommer komma tillbaka bara det kommer en riktigt bra låt. Man kan också vrida ut och in på sig själv för att definiera vad som är en schlager eller vad som gör en låt till en schlager (det jag diskuterar här är låtarna någonstans i spannet mellan Chips Dag efter dag och Magnus Carlssons Möt mig i Gamla Stan) men hur man än ser det, så är schlagerns eventuella död något långt mer utdraget än något man bara kan skylla på appen.

Jag minns tex. när jag skuttade in i SVTs juryrum för första gången för att välja ut låtar till nästa års upplaga av Melodifestivalen. Full av självförtroende kände jag att NU skulle JAG minsann göra SKILLNAD och återupprätta schlagerns heder och plocka tillbaka alla de här härliga låtarna som jag var så ÖVERTYGAD om att de tidigare, säkert schlagerhatande, jurygrupperna hade ratat. Jag var ju en av Schlagerprofilerna. Det hördes ju på namnet vilken genre jag skulle slåss för och inget skulle stoppa mig!

Förutom då att det knappt inte fanns en enda låt att slåss för bland de 3000 som kommit in…

Hela myten om alla de där härliga schlagerlåtarna som SVT ratat, och som Bert underblåste i gårdagens Aftonbladet, visade sig nämligen vara just det; en myt. Och det har upprepat sig i stort sett varje gång jag haft förmånen att vara med i den där juryn.

Jodå. Det har funnits låtar, jag har fått slåss för några schlagers, och vissa av dem har dessutom blivit riktiga klassiker (några har kommit sist också – ehum), men mer ofta än sällan har juryn lämnat den där lilla mytomspunna salen i TV-huset med ett uppdrag till Christer Björkman att på egen hand efteråt försöka skaka fram låtar och artister bara för att syresätta denna genre.

Varför?
Tja, jag ska erkänna att mitt argument var länge att schlagern är en klassisk, älskad svensk genre som BARA existerar i Melodifestivalen. Och jag hävdade med en dåres envishet att om festivalen ignorerade den så skulle hela genren dö ut, de som älskar den skulle då inte få någon musik att älska, och därför var det tvunget att åtminstone komma med något.

Så här i efterhand så inser jag ju hur dumt det låter.

Sanningen är ju den att tesen jag använde i min första krönika för året här i bloggen – det som inte utvecklas avvecklas – självklart också gäller musik-genrer.

Om en musikgenre inte utvecklas organiskt, om inga nya artister vill ta i den med tång (utom de som är så pass desperata att de gör vilken genre som helst bara för att vara med) och om de artister som tidigare jobbar med den inte utvecklar den utan kör på i samma hjulspår, om inga av de duktigaste låtskrivarna bryr sig om den för den varken ger pengar eller framgång, ja då överlever inte genren. Och finns inte genren längre, ja då finns det ju heller ingen anledning att vika sig dubbel över att försöka få med den i Melodifestivalen.

Om man till exempel tittar på rocken, en annan genre där det inte direkt regnat Mello-succéer de senaste åren, så lever den ju och frodas utanför festivalen. Den har egna radiokanaler och festivaler och det tillkommer ständigt nya band och olika inriktningar. Schlagern har typ Digiloo-turnén och Så Ska Det Låta, och säga vad man vill om de succéerna, de genererar inte direkt ny musik eller driver utvecklingen framåt…

Men nu tror jag inte att schlagern är död.

Jo, den är ganska mörbultad och illa åtgången, men så länge det finns människor som älskar den så kommer den alltid att existera. Bara förra året hade Hasse Andersson årets näst största Mello-hit och året innan dess kom Alcazar trea i finalen.

Likt Måns Zelmerlöw behöver schlagern kanske bara hålla sig borta från Melodifestivalen några år, ladda om, hitta nya namn och uttryck och framförallt hitta en kostym som känns 2020 och inte 2000. Då kommer den när man minst anar det förmodligen vara tillbaka med sin schlagermotsvarighet till Heroes och vinna hela tjottaballongen…

…kan tyskarna ha den här låten som sin mest sålda 2014 utan den ens varit i närheten av Eurovision, så finns det väl inget som säger att inte Sverige fortfarande kan få till lite schlagerhits…

…och medan den håller sig undan finns jag och Ronny kvar här, troget väntande, baddandes dess panna och stolt bärandes dess namn. För svaret på frågan där uppe är ju självklar – det namnet ändrar vi aldrig (och det inte bara för att SVT satt trademark på ungefär exakt alla andra ord som har med festivalen att göra)!

Så till sist lite om helgens tävling:

Fy fan vad jag ÄLSKAR sådana där genombrott som vi fick med Frans i helgen. Ögonblicket på första publikrepet när allt bara exploderade runt omkring oss, och Frans gick från att vara en personlig favorit som haft svårt på repen och som vi möjligen tippade till AC till att på tre minuter bli veckans (och kanske årets) hetaste finalkandidat var magiskt. Mina armhår reser sig bara jag tänker på det!

Visst, det muttras redan på olika håll att Mello-fenomenen (Anna Bergendahl, Robin Stjernberg) aldrig fungerar speciellt bra i Eurovision, men jag är inte alls säker på att det här är jämförbart. Frans charm är universell (de där ögonen och det luriga leendet lär fälla flickor i alla Europeiska länder), låten är modern (Ed Sheeran goes Mello) och om publikresponsen i Gävle var härlig och kändes genom rutan så kan ni ju fatta hur det blir i Friends och Globen. För att prata ESC-termer: Jag tror Frans är mera en Tom Dice eller en ByeAlex, än en Anna Bergendahl.

Men nu har han ju inte vunnit än, så vi håller på den diskussionen ett tag till.

Som det ser ut nu tror jag Frans får flest röster av svenska folket – hans klipp har på SVTs YouTube-kanal setts nästan 150.000 gånger (Molly Sandén är tvåa med dryga 50.000) och bara spelningarna under lördagskvällen la honom på Spotifys topp 50 – men i år lär det vara många som vill vara med och slåss om poängpotten vilket gör att jag tror det blir internationella juryn som avgör det här. Å andra sidan är det är möjligt att de inte har någon tydlig favorit heller!

Det kommer bli grymt spännande, och jag vidhåller att vi har en (odynamisk men) riktigt härlig final full av hits, flera än på länge, 2016! Då är det helt okej att schlagern får ligga hemma på soffan och käka praliner och kolla lite på avstånd istället.