Välkomna till Gävle!
Schlagerprofilerna är sådär härligt svettiga efter att ha promenerat i ca 40 genom is och snö för att hitta till Gavlerinken – men nu är vi här!
Först ut är Eclipse, ett melodiskt hårdrocksband med sex album i bagaget.
De här grabbarna kan ju sin sak. Det märks att de har ett gäng turnéer i ryggen, och sångaren (och låtskrivaren) Erik Mårtensson är stensäker på det han gör och förmedlar.
Låten då? Tja, för mig som får min årliga dos av melodisk hårdrock genom den här festivalen (jag är genom Spotifyierad och lyssnar aldrig på radio – och skulle jag göra det så är inte Bandit stationen jag skulle fastna på om man säger så) så tycker jag det låter väldigt bekant. Att vi hört det här förut, redan på Heat och Poodles tid.
Visst. Jag förstår att den här genren låter precis så här, och att det här är precis det som dess fans vill ha i festivalen (och jag är ju precis samma när jag kommer till typ elektro, britpop eller gammelschlager med Anna Book och Christer & Lotta), och jag ser att det här är kristallklart och supertydligt om vad det är och vad det vill vara. Så kudos till Eclipse för det.
Jag kan dock inte sticka under stol med att jag skulle tycka det var trist om melodiös hårdrock är den enda genre som inte behöver röra på sig, göra något nytt nummer-mässigt eller typ utvecklas överhuvudtaget i Melodifestivalen – och ändå fungera och åka direkt till final i ett åttiotals-rockälskande, appröstande Sverige 2016.
Allt annat vill ju app-publiken ska utvecklas, vara nu, och ha häftiga nummer. Räcker det då att bara göra samma sak som vi sett 100 gånger förut för att man är ett rockband? Kanske.
Älskar dock sångarens lilla ”run-viskning” i starten. Snygg låtstart helt enkelt. Och eld är ju alltid eld.
