Måndagskrönikan – Vecka 4

Hela Sveriges Fest har blivit Hela Sveriges Rix FM-festival.

Halva startfältet för finalen är klart, och jag börjar bli en smula orolig.

Inte för jag har något att klaga på för egen del. När vi gick in det här hade jag med mig en 5-6 megafavoriter från min tid i juryrummet, och de som har tävlat av dessa har alla tagit sig till final eller andra chansen. Hur härligt som helst.

Så det är inte ur någon form av privat missnöje som den här oron eller krönikan uppstått.

Nä, min oro kommer från att jag inte alls tror på Christer Lindarws teori om att det är barnen som tagit över festivalen. Snarare tvärt om. När rösterna blev gratis och appen började fungera finfint så tog alla programmets tittare över röstandet.

Alla.
Inte bara barnen.
Inte bara de deltagande artisternas fans.
Inte bara vi galningar som tycker den här tävlingen är viktigare än livet.
Alla.

Och inget fel med det. Röstande var för två år sedan på väg att slå i botten, och ett ökat engagemang var livsviktigt för festivalen, så appen har fungerat precis som den skulle.

Problemet ligger snarare i vad detta massröstande mynnar ut i. Vad som händer när människor som egentligen inte är superengagerade ändå kastar i väg en 15-20 röster på saker de gillar när de hör det första gången – speciellt ett år där hela landet lider av kollektiv radio-sjuka.

Det verkar nämligen som att det som fastnat och hängt sig kvar från förra årets festival är inte att vi hade en fantastisk mångfald i finalen med Hasse Anderssons dansbandsgung, Magnus Carlsson schlager och Jon-Henriks jojk, utan att låten som vann var väldigt, väldigt likt något vi redan hört på radio.

Ingen skugga över teamet bakom Heroes här. Låten etablerade klockrent herr Zelmerlöw som artist igen i folks medvetande, den var en stor hit och den vann Eurovision. Få låtar i festivalens historia har varit bättre lämpade att tävla och vinna. Men det verkar som att vårt kollektiva medvetande har glömt den lilla, lilla detaljen att en icke försumbar del av framgången och Eurovision-vinsten stavas just M-å-n-s. Måns har karisma som skulle kunna välta en älg. Det hade aldrig räckt med bara låten.

Och Heroes var ju inte ensam om att likna något förra året. Exemplet med Don’t Stop och Isa är nästan ännu värre. Låten ville ju vara så mycket Taylor Swift att om inte Isas extrema talang knockat tittarna, så hade den förmodligen avfärdats som fånig.

Förra året alltså. För i år verkar detta snarare ha blivit ett måste.

Missförstå mig inte nu. Festivalen behöver hits som ska spelas på radio. Bara för två-tre år sedan så var det bara vinnaren och kanske två-tre låtar till som gick till radio, och att det här året redan genrerat kioskvältare som Bada Nakna innan vi ens är i vecka fyra är briljant och ett gott betyg till festivalen (och juryn…klappar mig själv på axeln).

Men bara för att låten ska bli en hit på radio så behöver den ju inte vara identisk med en som redan spelas där? En liten detalj som tydligen går helt gått förbi den groggrusiga App-massan, som vecka efter vecka fortsätter att slöslänga i väg röster på de låtar som mest liknar något som de hört i bilen på väg till jobbet hela veckan.

“Detta är ju nästan Sun is Shining!” *röstar* “
Detta låter ju som nåt med Zara Larsson!” *röstar*
“Oh, vilken härlig Summerburst känsla – jag känner riktigt Xidern i munnen!” *röstar*

Ingen bryr sig om och titta om artisten har utstrålning som en urladdad iPhone, eller om de ser ut som ett gäng skolkillar som övat Avicii-poser hela kvällen framför spegeln. Bara det låter bekant. Jag tror inte ens att åldern på artisten har betydelse. Att After Dark, PUT och Pernilla Andersson kommit sist beror endast på att de gjort musik som möjligen, möjligen skulle kunna spelas på P4 – och på väg hem från jobbet lyssnar ju App-massan tydligen på NRJ eller Mix Megapol. De äldre artisternas musik låter inte bekant. Det gör musiken som de yngre artisterna framträtt med (och yngre och yngre – David Lindgren och Ace Wilder är båda 33 år gamla).

Efter Måns vinst ser vi dock det här hända över hela Europa när länder ska välja sina bidrag, just nu är den stora odds-favoriten att vinna Eurovision 2016 en (svenskskriven) Rihanna-kopia från Polen…ja, vi pratar alltså en låt som är så mycket Rihanna att inte ens Rihanna själv gör den typen av musik längre, så varför är detta då ett problem i Melodifestivalen? Är det det ens ett?

Jo, jag vill säga att det är det. Och av två anledningar.

I det korta perspektivet kommer det leda till att vi år kommer ha en galet odynamisk final, med i stort sett en enda genre: den unga radio-poppen. Hela Sveriges Fest har blivit Hela Sveriges Rix FM-festival.

Skillnaden mot förra årets final kunde inte vara mer slående. Där fanns något för alla, allt från låtar som i stort sett bara skulle kunna existera i Melodifestivalen till en Eurovision-vinnande top tre-hit i Spanien, medan i år verkar vårt kollektiva röstningsmedvetande dissa allting som inte låter radio och klassificera det som “gammalt” och “chanslöst”. Kommentarer om att låtarna måste vara “egna, moderna och utmanande” hamnar hos oss på bloggen – vilket om man ser till röstandet tydligen betyder Festis-varianten av Tropical House eller en urvattnad Zara Larsson-låt före en Teddybears-stänkare av Kleerup/Åhlund.
Man undrar hur Hasse Andersson skulle fungerat i år? Det känns ju knappast som det skulle blivit Andra Chansen i delfinalen i Norrköping…

Men i det längre perspektivet är det ännu värre.
Om de enda låtar som fungerar är låtar som låter som en annan låt, både här och i ESC, så är vi på väg att rösta oss precis i motsats riktning mot det “egna, moderna och utmanande” som allt det gamla och icke radiovänliga nu röstas bort på grund av. Melodifestivalen och Eurovision fungerar likadant – det som fungerar bäst återkommer nästa år i tsunami-skala – så risken är att till nästa år kommer alla vända ut och in på sig själva för att skicka in låtar som liknar en annan låt på pricken. En ganska trist utveckling. En skrämmande utveckling.

Vi kan kosta på oss detta i år. Vi kommer få en riktigt härlig, om än likriktad, final full av genombrott och hits. Kanske är det bara en tillfällig Måns-sjuka? Lite som när vi var lamslagna efter Loreen 2013? Kanske kommer årets ESC-vinnare bli något helt annat än Polen och i stället något som kastar oss i en helt annan riktning?

Vad som är säkert är att Melodifestivalen snart kommer behöva en ordentlig vitamininjektion som den som kom med Danny och Eric 2011. Något som tar oss bort från den rådande likriktningen – men som samtidigt genererar hits. För man vinner sällan Eurovision genom att skicka samma sak som man vunnit med en gång innan (om man inte är Irland på nittiotalet). Och vi VILL ju vinna igen, eller hur?

Sån’t kanske man ska tänka på en extra gång innan man fortsätter att app-rösta på låtar man endast gillar för man redan hört dem i en liten annan version 10.000 gånger på vägen till jobbet nu i morse…