Måndagskrönikan – Vecka 3

Hur påverkar det er som indiebolag att en ganska stor del av året är blockerat?

Meningen ovan är hämtad från SVT Kultur och deras storstasning på granskning av Melodifestivalen, och den lämnar mig med så många frågor…

Låt mig bara vara tydlig med en sak först: Självklart ska Melodifestivalen granskas av media, precis som allt annat. Inte för att jag någonsin sett någon granska tex röstningen i Idol och Let’s Dance (alltid undrat om inte TV4 borde kunna bestämma lite som de vill där när ändå inga siffror redovisas) men Melodifestivalen omsätter en jäkla massa pengar, ses av över 3 miljoner människor och är därmed så viktigt för så många, både ekonomiskt och på andra plan, att den självklart skall hållas koll på om så bara för det.

Jag vill också vara tydlig med att jag inte är så dum i huvudet att jag tror att de som ska granska den ska älska festivalen så okritiskt som jag och Ronny gör. Vi är här för att rapportera om stämningen, om glädjen, om underhållningen och gör det med hjärtat. Andra bevakare är där för de blivit ditskickade av en chef och skulle hellre vara hemma med familjen, några är där för att kritiskt granska att allt går tätt till. Jag förstår det. Jag tycker det är helt rätt. Om jag och Ronny är där för att kunna skratta, njuta av och rapportera om hur vår vän Edward af Sillén snyggt klarat av paniken att ha tappat en programledare i elfte timmen, måste någon annan ska såklart granska om man kan vara “gästartist” på SVT och samtidigt få pengar från Comviq. Jag fattar det. Och det är klart att jag fattar att den som kritiskt ska granska Melodifestivalen inte kan ha suttit med i juryn fem gånger och ha Christer Björkman på favoritfliken i mobiltelefonen. Då ska man ju snarare granskas själv… Jag kopplar det, och det är inget jag ifrågasätter här.

MEN. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man när man granskar måste gå in i det med inställningen att Melodifestivalen är något jobbigt? Att man måste etablera det som ett faktum först innan man ens startar sin artikel, så som Kulturnyheterna gör i sin artikel “Så styr Melodifestivalen Musiksverige” från i fredags? Och jag ska säga det direkt att det här är inget unikt exempel på något sätt. Men det är det senaste.

“För tv-publiken ockuperar Melodifestivalen sex vinterveckor” startar man.
Ockuperar alltså? Starkt ord. Ett TV-program på 90 minuter sex lördagar ockuperar alltså TV dessa sex veckor. Jodå, det är ett program som tar mycket medialt utrymme, det vet vi. Men på SVTs Kulturredaktion känner man att det är viktigt att etablera att Mello OCKUPERAR TV i sex veckor innan man ens börjar prata om vad man verkligen vill säga (trots att, till exempel, deras eget program går två gånger om dagen fem dagar i veckan).

Det mest intressanta med artikeln är dock att jag upplever att texten mellan citaten från skivbolagsfolk inte riktigt verkar lyssna på (vill höra?) det som sägs?

Efter de två första citaten “Melodifestivalen är jätteviktig för oss. Den tar väldigt stor plats för vi har låtit den göra det, säger Camilla Bjering, som arbetar med festivalen på Warner” och Erik Stenhammars “I helgen sågs programmet av 3,3 miljoner och Samir och Viktors låt ligger etta på Spotify. Klart att Melodifestivalen spelar roll för Sony musics släpp” verkar artikelförfattaren helt enkelt tycka att detta går stick i stäv med vad hon själv tycker. Och nu blir det riktigt märkligt.

Hon lämnar bolagen som dominerar tävlingen och letar upp Suzan Kverh som i år har med ett bidrag och som jobbar med hårdrock på independentbolaget Playground Music. Suzan säger (säkert helt korrekt) att det är “jättesvårt att få ut någonting” i media under Melodifestivalen (huruvida det är hur lätt som helst för dem att få tidningarna att skriva om independenthårdrock resten av året framgår dock inte, men visst, så är det säkert). “Om det är någonting viktigt och stort som vi verkligen vill få fram ser vi till att inte släppa det under melloveckorna, säger Suzan Kverh”.

Fine. Förståeligt. Men året har 46 andra veckor. Det är kanske då man får släppa independenthårdrock helt enkelt om man vill få mera media. Det kan man kanske förstå och till och med acceptera? Nej. Artikelförfattaren blir istället snarare chockad! Och levererar artikelns bästa mening:

Hur påverkar det er som indiebolag att en ganska stor del av året är blockerat?
Läs den igen.
Hur påverkar det er som indiebolag att en ganska stor del av året är blockerat?
En GANSKA STOR DEL av året är BLOCKERAT!

På riktigt?
Är det nån mer än jag som har sex veckors betald semester per år? Nån av er som känner att ni har semester en GANSKA STOR DEL av året?

Jag betvivlar inte att små independentskivbolag kan ha svårt att nå ut med sin musik (även om det spontant känns som att det vore vara lättare i vårt klimat med sociala medier att distribuera musik till nischad publik – men det vet jag inget om och läser gärna mer om) men ingen ska inbilla mig att det i så fall är en dans på rosor de övriga fjuttiga 46 veckor som världen inte är BLOCKERAD av Mello. Och vad är då poängen?

Sista delen av artikeln svänger sedan in på juryarbetet och huruvida skivbolagen är anonymiserade där. Denna – faktiskt rejält intressanta – del är dock över ganska kvickt efter några citat av Erik Stenhammar och artikelförfattaren väljer då istället att svänga tillbaka till independent-Suzan som får avsluta allt med några citat om att stora skivbolag har pengar och makt och att “den med mest pengar vinner.”
Alltså inte vinner Melodifestivalen primärt, utan lite sådär allmänt då.

Jag förstår liksom inte inte riktigt vad artikeln kommer fram till? Vad lärde vi oss? Vad granskades? Att skivbolag släpper musik och att den säljer? Att storbolag tjänar pengar på, och har råd att satsa på, festivalen och därför har personer som jobbar med den året om? Att independentbolag inte kan släppa musik som de egentligen vill släppa i februari? Att Suzan Kverhs relevanta åsikt om att musik får för lite plats i övrigt i SVT inte tas till vara alls?

Men framförallt är det nog den grundläggande tonen i artikeln jag inte förstår, eller kanske missat poängen med.

Måste SVTs Kulturredaktion, eller andra som kritiskt ska/behöver/bör/måste granska festivalen, i märgen ha hållningen att Mello är någonting jobbigt och fult? Och om – varför är den det då? Jobbig och ful, alltså? Är det en klassfråga? Den gamla “finkultur vs folkets kultur”-diskussionen? Är det (kanske motiverad) avundsjuka på resursfördelningen i huset på Gärdet? Eller handlar det om att detta är ett program vars primära tittargrupp är barn, kvinnor och homosexuella män och som följdaktligen inte primärt riktas mot de heterosexuella män som är den vanligaste, huvudsakliga målgruppen?

Varför provocerar Melodifestivalens sex program varje år så många i Sverige så mycket, medan ingen bryr sig, eller skriver kritiska artiklar om, att Idol pågår hela hösten (med mer programtid varje vecka, och minst lika mycket media) och Allsvenskan i stort sett året om (don’t get me started)?

DET skulle jag vilja att någon granskade och skrev en artikel om.
Själv är jag dock för BLOCKERAD av mina sex veckors semester för att hinna med det…

Till sist bara några ord om helgen som gick.

Vilket jävla, fantastiskt program det var! Japp, opartiskheten jag nämnde ovan är i full blom, men Edward af Sillén och hans duktiga team med bla Daniel, David och Sasha levererade fanimej en show i en svensk deltävling som flera länder aldrig ens varit i närheten av i Eurovision. Gina Dirawi var FIERCE och visade alla idioter till tvivlare varför hon är Sveriges absolut bästa programledare av den här tävlingen och Charlotte Perrellis cover av en av världens bästa schlagerlåtar någonsin, Helene Fischers Atemlos Durch die Nacht, var ett av de mest härliga mellanakter den här schlagerbögen någonsin upplevt.

Resultatet då?
Jag som tycker Isas “I Will Wait” är en av årets bästa låtar är så klart besviken, men samtidigt har det nu blivit väldigt tydligt vad Sverige röstar på och vill ha i år, och lite lättare att tippa framöver.

Ballader fungerar fortfarande inte om man inte är Sanna Nielsen. Lex Amparo blev Lex Isa, och Team Oscar Zia har förmodligen en vecka med nagelbitande framför sig kan man misstänka.

Nä, det svenska folket skickar till final ska vara upptempo och låta som det som spelas på radio.
Alltså inte som det som verkligen spelas på radio, för Samir & Viktor och deras två-miljoner-streams-på-Spotify-hit är ju bara i Andra Chansen, utan det ska låta ungefär som de låtar som redan spelas på radio. Lite Avicii, lite Axwell/Ingrosso, mycket Mix-Megapol-på-vägen-till-jobbet, och helst toppat med ett over-the-top-tekniskt nummer.
“Måns-sjukan” är helt enkelt i full blom i årets Melodifestival.

Och inget fel med det. Det är väl härligt att festivalen fångar samtiden. Men ett litet tips från en veteran (insåg ju tidigare i veckan att jag kallat Patrik ”sex månader äldre än jag” Isaksson för gubbe, så veteran är mitt nya mellannamn) är att ska man vinna Eurovision så måste man titta bortom vad som redan vunnit och inte fastna i det som redan fungerat.

Men den diskussionen tar vi när vi kommer så långt.