Måndagskrönikan – Vecka 2

Kollegor som du kan hamna med i hissen någon gång i typ augusti och som då på allvar frågar “om Melodifestivalen inte börjar snart” fast du knappt packat upp dina resor från Eurovision än?

Tio år har Schlagerprofilerna varit på turné, man började nog tro att vi varit med om det mesta, men en sådan galen vecka som den i Göteborg slog nog alla rekord. Redan innan fredagen hade vi en diskad programledare, ett diskat bidrag, en deltagare på plats på gränsen till nervsammanbrott och en kommande deltagare som kom ut ur garderoben…

Slutet gott, allting gott dock. Min absoluta favorit (jo, jag kan väl redan avslöja att den är en av mina topp fem favoriter i år) Robin Bengtsson gick till final och plockade med sig veckans absolut coolaste brud och nummer. 3,27 miljoner människor såg programmet, över fyra miljoner rekordröster trillade in och efterfesten var en sådan där klassiker när typ alla är superglada och dansar till klockan är sex på morgonen.

Allt är ju sällan bara solsken, dock. Gina Dirawi uttalade ett namn fel (något som Alex Schulman – av alla människor – skrev en riktigt intressant krönika om) och jag misstänker att ert Facebook, liksom mitt, fylldes av de där vanliga fåntrattarna som bara måste berätta att de inte tittar (fast hälften av dem tittar ändå, kanske mest bara för att kunna hoppa på ett sådant där löjligt hattåg som när Gina uttalar ett namn fel). Jag antar att det är sådant man får stå ut med när ens favorit-TV-program är det största Sverige har efter midsommar, och visst var det ovanligt få som använde klyschan “det här måste varit den sämsta delfinalen någonsin??” det här året?

Frågan är ju dock om man som fan har mest problem med de där riktiga hatarna, de brukar ju sällan säga något IRL utan håller sig till sociala medier, och det inte istället är klurigare med de där som verkligen inte tittar – men som ändå gärna vill vara trevliga och prata om tävlingen med dig. Ni måste känna sådana också? Kollegor som du kan hamna med i hissen någon gång i typ augusti och som då på allvar frågar “om Melodifestivalen inte börjar snart” fast du knappt packat upp dina resor från Eurovision än? Människor som som får all fakta om tävlingen via löpsedlar och därför kan säga saker som “jag förstod inte riktigt vad det handlade om, men den där Anna Book-diskningen måste väl bara ha varit en PR-kupp”? Eller varför inte klassikern VARJE vecka i februari “jaha, vart är det nästa vecka då” (som om det någonsin har betydelse för de som inte åker runt med cikusen)?

Visst, de vill bara väl. Och jag svarar artigt. Såklart.

Men känner ni inte ni också igen er i att just de här veckorna (och faktiskt ganska mycket annars också – men speciellt dessa sex veckor) så orkar man inte diskutera den här tävlingen med någon som inte är på samma nördnivå som än själv? Det finns liksom inte rum och ork att prata med någon som på allvar trodde att Mimi Werner verkligen hade en chans på slutet när hon stod mot Robin. Faktum är att för mig finns dagar den här månaden när jag inte ens tycker det är värt att ta upp ämnet med andra än Ronny och möjligen Christer Björkman…

Eller OK. Jag älskar såklart att prata med alla er som fortfarande orkar hänga med oss läsa allt vi gör här i bloggen, ni är ju anledningen till att vi är inne på tionde året, och nu är vi igång igen! Göteborg blev ju en lite skum start jobbmässigt med så mycket Anna (och så vår BeeBar-spelning som ju tar lite extra tid) så nu finns det bara utrymme för att öka!

I Malmö blir det Isa, Molly PH, David Lindgren och uppstickaren Wictoria. Bland andra.
Vi ses där!