Inget annat TV-program har varit så bra på att förnya och förändra sig som Melodifestivalen.
För några veckor sedan var jag med mitt utanför-bubblan-jobb på en ledarskapsutbildning. Temat var “det som inte utvecklas, det avvecklas”, och medan de flesta applicerade tänket på framgångsrika företag som Apple och Google (eller mindre framgångsrika som Nokia) så tänkte jag i stället på Melodifestivalen.
Efter femton år i sitt nya format så fortsätter ju denna institution på svensk TV att locka tittare till TV-apparaterna av ett omfång som är så stort att hela TV-världen ser på i avund. I en tid där knappt ingen “ser TV på TV” längre, har ju Melodifestivalen, trots några tillfälliga tittartapp här och där, nästan en miljon tittare fler varje delfinal än vad man hade (i ett totalt annat TV-klimat) 2002.
En. Miljon. Fler.
Orsak? Utveckling!
Inget annat TV-program har varit så bra på att förnya och förändra sig som Melodifestivalen.
Jaja. Jag vet vad halva Sverige mumlar om vid fikaborden: Christer Björkman är ju kvar! Gina Dirawi leder programmet för tredje gången! Det är ju samma artister år ut och år in! Blablabla. Men jag vidhåller, och säger det igen: Inget annat TV-program har varit så bra på att förnya och förändra sig som Melodifestivalen!
Reflektera lite över detta: När Idol ÄNTLIGEN vågar byta ut sin jury efter alldeles för många år, håller man ändå benhårt fast i samma programledare, logotype och format (covers, inspelad musik, blå bakgrund, etc). Ett program som Så Mycket Bättre byter artister varje år, men de vågar inte lämna sitt stall på Gotland (eller för den delen ha flera kvinnliga artister än manliga). På Spåret har bytt programledare EN gång på snart 30 år. Stjärnorna på Slottet byter kanske slott (vem märker skillnaden) men håller så benhårt fast vid att bara använda skådespelare att det väl snart är fem biroller från senaste Beck-filmen som träffas och åker vattenskidor.
Nä, inget annat TV-program har varit så bra på att förnya och förändra sig som Melodifestivalen.
Det är bara att kolla på ett avsnitt från upplagan 2002 så förstår ni vad jag menar. I semi fyra kommer tex alla artister som gått vidare i de tre första deltävlingarna in på scen och gör ett lustigt litet skojnummer till tonerna av “Hallå Hela Pressen” när Kikki, Bettan & Lotta samt Friends ramlat vidare till final och precis ska ta emot sina blommor framför pressen vid scenkanten – tänk det ifjol när Måns gått vidare… “Vänta! Jessica Andersson är ju här för att sjunga lite medan du fotas!”
Mycket har hänt på femton år, och nu när Öppet Arkiv börjat dra tillbaka alla gamla årgångar (KULTURMORD!!) så tänker jag därför lista fem viktigaste (det finns fler) milstolparna av förändring under de här turnéåren. Håll till godo!
2002: Låtar på engelska blir tillåtna
Det ska sägas direkt att festivalen genom åren varit (och är) superviktig för att musik på svenska ska få komma fram och bli hits, men med denna regeländring öppnade man dörren för att så många fler artister och låtskrivare skulle kunna vara med i tävlingen. Att just Afro-Dite dessutom vann med en engelsk låt var superviktigt.
Att sedan otyget att översätta vinnare till engelska höll i sig även 2004 är en annan historia, men låt oss hoppas att det aldrig kommer hända igen. Låten som vinner MF är den låt vi vill ska representera oss i Eurovision. Punkt. Ja, om den inte heter “Tusen och en natt” då så klart…då kan det gå bra ändå.
2004: Jokrarna
2002 och 2003 i all ära, men den moderna Melodifestivalen tog fart först 2004 när SVT för första gången gick ifrån att en opartisk jury skulle välja alla bidrag och kvoterade in Orup som låtskrivare i kombination med Lena Philipssons comeback. Att en av åttiotalets största stjärnor kunde komma tillbaka och vinna var naturligtvis viktigt för att artister som Carola och Charlotte skulle göra samma sak de kommande åren – men det som främst utvecklade och förde tävlingen framåt var fenomenet och HITEN Det Gör Ont (den blev årets mest framgångsrika låt på Tracks). Det Gör Ont visade att festivalen kunde skapa “riktiga hits” igen, låtar som höll en bra bit efter att artisten åkt hem från Eurovision. Och båda dessa effekter kom från den nya Joker-regeln som öppnade för att stora låtskrivare och artister nu kunde garanteras en plats i tävlingen de åren de var sugna på att ställa upp, och inte riskera att försvinna på urvalsstadiet.
2007: Tittarna får självförtroende
SVTs stora grej 2007 var så klart att de fått med The Ark, men frågan är om deras medverkan dels mest var en effekt i rakt nedstigande led från kategorin ovan (hårt arbete på att få med stora namn och ge dem jokerplats) och dels om deras flopp i Helsingfors inte snarare satte stopp för riktigt stora artister att våga vara med? Nej, den stora utvecklingen kom istället helt organiskt samma år (och faktiskt i samma delfinal som The Ark tävlade). Efter att första veckan röstat på trygga kort som Anna Book och Tommy Nilsson så röstade svenska folket plötsligt fram en okänd skolfröken mtt framför näsan på schlagerveteraner som Jessica Andersson och Jimmy Jansson…och efter det var det som att svenska folkets sug efter att kasta ut det gamla och styra om det förväntade inte gick att stoppa. Veckan efter valde man Måns Zelmerlöw och Sebastian framför förhandstippade Nanne och Magnus C, och sista veckan snuvade man SVTs största trumf framför Växjö-bandet, självaste Magnus Uggla, på en plats till förmån för nyupptäckten Sarah Dawn Finer. Efter 2007 gick ingen säker. Svenska folket valde efter 2007 det de såg där och då – inte vad som presterats innan. Har man inte Låten med stort L så går man helt enkelt inte vidare. Nästan alltid. Nästan.
2010 – 2011: Popstjärnorna gör entré
En hel rad förändringar samverkade och ledde fram till den kanske viktigaste förändringen vi sett under de här åren, den förändring som förflyttade Melodifestivalen från att bara vara en succé tittarmässigt till att också bli Eurovision Song Contest främsta låtleverantör, nämligen att popstjärnorna gjorde entré. Nä, det handlar egentligen inte om namn, utan om ett mindset. Att presentera något värdigt en MTV-gala, oavsett vem som framför numret.
Under de här två åren fasade man ur den klassiska, showdansande huskören (tänk Hero) och började tillåta inspelad kör, samtidigt som man började tillåta åtta personer på scen som alltså inte behövde sjunga (tänk Popular och In the Club). Urvalssystemet ändrades också; istället för att välja ca 15% av bidragen (tänk Magisk Stjärna) började SVT istället själva välja hälften (tänk Undo), och istället för obegripliga jurygrupper i Karlstad och Falun (tänk 12p till Anna Bergendahl och Emilia) fick människor från Ryssland, Estland, Spanien och Storbritannien säga sitt i den internationella juryn (tänk 12p till Keep on Walking och Kom). Facit? Eric Saade, Danny Saucedo, Heroes, Ace Wilder och (självklart) en MF/ESC-klassiker som Euphoria hade aldrig kunnat existera före 2010. Moderna låtar med nyskapande nummer som etsade sig fast på näthinnan.
2013-2015: Andra Chansen förändras
Visst, Robin Stjernbergs orättvisa fjortondeplats kan i backspegeln framstå som en plump i de här guldårens topp-tre-tsunami, men för Melodifestivalen var hans vinst oerhört viktigt för att visa att den allt mer försummade Andra Chansen inte bara var en plats för låtar som aldrig kunde vinna. Just Robins succé var knappast planerad av SVT, men i förlängningen ledde den ju på något sätt till ett ökat positivt fokus för AC, något som behövts efter åratal som tävlingens strykpojke. Detta i sin tur ledde till att låtarna som går dit numera släpps direkt (precis som plats 5-7) och inte minst till att dubbelt så många låtar sedan i år tar sig vidare till finalen. Jag misstänker att effekten av nya AC bara började med Hasses succé – får vi ännu en vinnare därifrån i år?
Det var min lista, men givetvis finns det mycket mer man kunde nämnt.
Speciellt så tror jag att Melodifestival-appen bara efter 2016 års omgång kommer kännas gjuten på en sådan här lista. Redan i år skakade man ju liv i det allt mer avslagna röstandet med hjälp av denna denna app, något som var helt avgörande för att ”rätt” låtar fortfarande ska fortsätta att gå vidare i programmet – men eftersom ungefär allting som kunde gå fel verkligen gick fel 2015, så sparar jag den från att få sin egen kategori idag när vi inte ser dess fulla effekt.
Men extremt utvecklande för festivalen är den, precis som mina andra fem punkter, och jag vidhåller med en dåres envishet: Inget annat TV-program har varit så bra på att förnya och förändra sig som Melodifestivalen!
Och nu kör vi igen! Så håll i er! Och vet ni?
Trots en hel krönika om utveckling, och trots att jag tror (och vet) att 2016 blir ett toppenår låtmässigt med mycket moderna radiohits, nya ansikten och nummer som vi aldrig sett tidigare, så hoppas jag att 2016 samtidigt blir ett år då vi får frossa en hel massa i nostalgi från de här 15 succéåren.
Det som inte utvecklas, det avvecklas. Men den som inte reflekterar, minns och stolt tittar tillbaka på vad hen åstadkommit samtidigt som hen rusar framåt glömmer bort hur det är att leva.
Nu kööööööööör vi!
PS. Inte bara Melodifestivalen firar jubileum i år – det här är även Schlagerprofilernas tionde år tillsammans! Och visst har vi också utvecklats. Från en liten linjär amatörblogg på Blogspot till denna långt mer professionella på QX i kombination med Facebook (där de flitigaste diskussionerna sker), Youtube, Instagram, Twitter, Snapchat och Periscope. Vi är galet stolta över vår resa – och vi hoppas ni hänger med oss (i alla sociala media) ända in i mål i år också?
