Det har varit lite väl mycket fokus på en handfull bittra fans i rapportering från Wien de här senaste dagarna kan jag tycka, så låt oss bara dra några saker först:
* Vi är den stora favoriten att vinna i år. Det finns utmanare, fler än när Loreen tävlade, men det gör oss inte till mindre favoriter.
* Måns är fullständigt briljant i sin roll som svensk representant här nere (charmig, tillgänglig, proffsig) och ingen, INGEN, annan artist drar till sig lika mycket media när de visar sig som han. Det fick kallas in vakter på presskonferensen efter första repetitionen och i går på den nordiska festen försökte de andra delegationerna placera sina artister bredvid Måns så det skulle hamna lite ljus på dem också. Sanna var väldigt populär i fjol också, men Måns är i en egen division. Möjligen beror detta på att största delen av de som är här är antingen straighta kvinnor eller homosexuella män (inga bevis, men känslomässig uppfattning) som gillar Sanna – men som vill ligga med Måns.
(Jag börjar för övrigt tro att ett gäng straighta snubbar inte skulle säga nej heller)
* Inget av det här beror på att jag också är svensk och att jag nu, som alltid på stora tävlingar, hamnat i nationalistisk yra och är en sjukt stolt svensk. Det är jag också. Men punkterna ovan är fakta, oavsett vilket land man skriver för.
Med det sagt så har vi precis sett Måns andra repetition här i Wien, och det såg sjukt bra ut!
Visst, det var strul med tekniken och de fick stoppa klockan (alla länder klockas så ingen får mera repetitionstid än andra – men är det ORF som strular stoppas klockan) men när det väl satt då SATT det.
OK, några av de nya kameravinklarna har jag lite svårt att ta till mig – man har ju sett Mello-numret så mycket så man tänker att det är så det SKA se ut – men Måns var helt suverän och låten låter hur bra som helst med livekör istället för med förinspelad kör. Fick enorma vinnarvibbar här – och det var häftigt att se tjejen framför mig när jag såg ett av de tre repen inne i arenan som skrek och hoppade och viftade som om hon var på en One Direction-konsert.
MP är ju lite tjockare nu, har en ballong och blir blöt när de tvingats ta i från honom paraplyet, men annars är de ”tecknade delarna” precis samma som innan. Och ja. Fistbumpen satt precis där den skulle på sista genomkörningen! Ljuset är klart maffigare än i Sverige. Både det vita i första refrängen och det röda i andra är skitsnyggt och projiceras även i golvet. Snyggt.
Största tillgången här är dock Måns själv. Han sjunger bättre än någonsin, inte en missad ton eller osäkerhet nånstans, och kameran älskar honom och han älskar den. Jag misstänker att för varje inzoomning av hans ansikte kommer det regna in en tsunami av mera röster på torsdag.
Nä hörrni. Det här ska ni absolut inte vara oroliga för. Vinnarvibben är kvar. Och den är starkare än någonsin.
