Måndagskrönikan – Vecka 5

Just nu har jag en av de värsta perioderna i mitt liv rent privat. Jag tänker inte prata mer om anledningen här och nu, men ni behöver kanske veta de förutsättningarna för att förstå resten av den här krönikan. För hur sitter man och skrattar i en Schlagerstudio fyra gånger i veckan och ler med Måns och #TheWallofSex-snubbarna på bild när man knappt kommer ur sängen på morgonen eller bryter ihop i känslomässiga kraschar på de mest oväntade ställen, eller av de mest oväntade yttre anledningarna, resten av veckan?

Svaret stavas såklart ”bubblan”.

Bubblan är ett vedertaget uttryck för alla oss som åker omkring med den här härliga cirkusen som kallas Melodifestivalen på turné, sex veckor i februari och mars varje år. Jag misstänker dock att flera av er som sitter hemma framför TV-apparaterna också är med i bubblan en liten stund varje vecka, även om ni kanske inte tänkt på det. Bubblan är nämligen det som gör att alla vi som älskar den här tävlingen har mycket lättare att överleva den kanske tråkigaste perioden vädermässigt i Sverige varje år. Bubblan är den man stiger in i när februari är som mörkast, där man stänger av det decimeterhöga snöblasket och de ständigt förkylnings-snorande barnen eller medpassagerarna på morgonbussen, och som man sedan stiger ut ur för att plötsligt upptäcka att det blivit vår och lite ljusare.

I bubblan är allt och alla utanför den oviktigt. För många av oss går det så långt att vi vägrar helt att diskutera Melodifestivalen med människor utan för den. Otaliga är de diskussioner om tävlingen jag undvikit från vänner och kollegor utanför bubblan vid måndagens fikabord, då det helt enkelt finns en gräns för hur mycket jag orkar älta tävlingen med någon som varje vecka utbrister att ”helgens låtar måste ha varit de sämsta någonsin!” År ut och år in. Vem orkar diskutera en sådan fråga med någon som inte kan skilja på vecka ett 2007 i Jönköping och vecka fyra i Malmö 2009? Inte jag. Vilket ofta förvånar människor som tror att det enda jag vill göra de dagar jag inte är på turné är att prata om tävlingen.

Det vill jag inte. Inte med folk utanför bubblan.

Jag kan däremot ringa upp Ronny och i en timme diskutera vad de olika låtarnas avancemang på Spotify betyder denna vecka, slaviskt vänta på att tittarsiffrorna ska presenteras för att kunna diskutera dem med folk i SVT-produktionen eller i tid och evighet bygga upp olika utgångsscenarion inför helgens Andra Chansen tillsammans med andra personer på Facebook. Bara dessa personer tillhör bubblan.

Bara i bubblan blir det viktigt på liv och död huruvida SVT vågar erkänna om en japansk, bortglömd pojkbandshit från 2009 är för lik en 67-årig skånsk trivselhambo. Bara i bubblan blir det viktigt huruvida Jon Henrik Fjällgren är ett för svenskt fenomen för att fungera i ESC, eller hur man kommer göra med barnkörerna i Måns Heroes om den hamnar i Wien. Bara i bubblan är det för en stund totalt oviktigt hur världen rasar samman av intolerans, nationalism och dumhet. Bara i bubblan.

Självklart kan man argumentera för att detta är vansinne. Att det handlar om förträngning och om att ge någonting alldeles för mycket kraft och vikt när man istället borde lägga sin energi på det som är viktigt alla andra veckor på året. Och så kan man ju få tänka.

Men just nu är bubblan framför allt annat ett stort batteri för mig. Det är där jag laddas upp för att orka med det som händer utanför. Det kan tyckas konstigt när man parallellt i den dränerar sin kropp på ALL form av sundhet, med ett konstant skräpmatsätande, icke-sovande och bubbel-drickande, men så är det. Den är min ventil, min oas, mitt ställe där jag får låtsas att det enda viktiga i världen är huruvida barn är så dumma att de röstar på en låt bara för att den sjungs av samma röst som deras tecknade idol, trots att världen faller ihop utanför. Där glädjen över att få komma på vilken bra poplåt Sting är igen efter fyra veckor, får vara större än någon skidmedalj, löneökning eller räntesänkning.

Poängen med den här krönikan då? Jo, att min förhoppning är att jag (och Ronny) kan förmedla lite av denna känsla till er som behöver den därute också. Till er som inte har den otroliga förmånen jag har att sex veckor om året leva i min barndomsdröm, hänga med några av mina stora förebilder och varje år lära känna nya, fullkomligt briljanta personer. Till er som behöver få komma bort bara en liten, liten stund från vardagen så hoppas jag att Schlagerprofilerna, genom det vi skriver, genom våra Schlagertudios och genom våra intervjuer, kan plocka in er som annars ”bara” har de där timmarna på lördagarna en liten, liten stund i bubblan, så ni kan få glömma, andas och bara hänga med likasinnade.

Precis som jag får.

Veckans….
…hashtag: #TheWallofSex Complete-grabbarna verkade inte helt missnöjda med Ronnys nya namn på dem, och härliga Dinah Nah använde hashtagen på Insta. Trendar den lagom till AC?
…comeback: Tegomass. Allsången i sommar för det japanska pojkbandet?
…favorit: Vi är oense om hans låt, men vi är båda rätt ense om att vi älskar Måns Zelmerlöw som artist och person. Och såklart hans tecknade alterego MP.
…fulaste: Midnight Boys nummer skickade honom från toppen av iTunes-försäljningslista till botten av resultatfältet. Hur tänkte han med ljuset? Människorna på scen såg ut som de på mina fyllebilder från efterfesterna i ansiktet.
…roligaste: Att få sitta med världens mest underbara Hanna Fahl och uppsnacka på DN.se är bland det roligaste som finns!