Måndagskrönikan – Vecka 3

Sveriges kanske bästa schlagerreporter, DNs Hanna Fahl, brukar säga att hon skulle vilja ha en livekamera på Schlagerprofilerna under en sändning av Melodifestivalen, bara för att inte missa våra reaktioner… Jag förstår vad hon menar.

Sanningen är den att till skillnad från nästan alla andra journalister som bevakar den här tävlingen, så brukar jag och Ronny sällan eller aldrig se själva tävlingen på lördagen i plats i pressrummet med de andra, utan i stället på TV på vårt hotellrum. Det finns en anledning till det.

Visst, officiellt brukar vi köra med att det är bättre att se samma saker som ni där hemma ser för att vi ska kunna rapportera om det, eller att vi inte har någon deadline eller pressläggning som skall hållas. Många tror jag tror vi kollar hemma för möjligheten att ta ett glas eller två samtidigt (Och det händer skall erkännas… Men jag kan också erfarenhetsmässigt meddela att alkohol absolut inte är nödvändigt, och faktiskt inte heller att rekommendera, om resultatet mynnar ut i den adrenalin-explosion som exempelvis resultatet i lördags var. Två glas bubbel på hotellrummet kan då lätt mynna ut i en fest som slutar sex på morgonen med någons tömda minibar i kroppen, märkliga bilder i mobilen och en bakfylla som skulle kunna hålla i sig i tre dagar) men anledningen till att vi kolla för oss själva är egentligen en helt annan: Våra reaktioner på saker som händer är helt enkelt för känslomässiga för att delas med ”vanliga” människor. I alla fall om man vill att de ska behålla någon form av respekt för en.

Jag har exempelvis stått i tunn skjorta i bara strumplästen på en veranda i Leksand och hållit för öronen för att inte höra resultatet. Jag har också vägrat vara med i en Schlagerstudio för att jag var så arg att jag inte kunde tala sammanhängande. En gång såg vi programmet (på ett hotellrum) med Alexander Bard. Det slutade med att han fick hämta in mig från hotellkorridoren med de Cityakuten-doftande orden: ”Jag är ledsen, men det är över”.
Om någon (åtminstone utanför bubblan) sett Schlagerprofilernas känslomässiga resa under lördagens deltävling så skulle förmodligen personen i fråga allvarligt överväga att bryta kontakten…

Vi har sett, analyserat och varit med om den här tävlingen så mycket nu så vi börjar kunna tolka visa delar i programmet rätt väl. Vilken låt som ropas ut först av de två finalisterna till exempel. Lika övertygade som vi var att Eric skulle ropas ut först förra veckan, lika övertygade var vi att Samir & Viktor skulle ropas ut först nu. Alla ”visste ju” att deras fans röstat dem vidare. Två miljoner röster kom såklart till största del från 450.000 instagramföljare. Självklart. Väl? För samtidigt så hade ju det där lilla pulserande hjärtat glittrat klart mycket mer under Magnus & Mariette än under grabbarna grus… Kanske? Eller? Inte kunde väl båda våra favoriter gått vidare? Så ropades Mariette upp och jag har för mig att jag vrålade. Alltså inte ett snärtigt ”JA!” utan mera någon form av tjurrusigt brunstbröl. Ni vet ett sådant där slowmotionvrål, fast i realtid.

Samtidigt föll modet hos min kollega. Mannen som alltid håller schlagerfanan först kunde fortfarande inte riktigt köpa att det otänkbara var på väg att hända, utan föll in i någon form av gnälligt introvert mumlande om att ”mina favoriter alltid åker ut” under Mariettes segerframförande medan jag bensäkert basunerade ut om och om igen, som en chockskadad på en olycksplats, att ”jag lovar det är Magnus! Jag lovar det är Magnus!” Men när sedan Samir & Viktor väl ropats upp till AC och Magnus satt med Neverstore i rutan (som någon sorts omvänd homage till sångarens senaste snöpliga sorti 2007) så exploderade vårt lilla hotellrum och fraser som ”inte varit så glad sedan Charlotte och Bengtzing gick vidare 2008”, ”två till från QX-omslag i final”, ”We’re Unstoppable!” och såklart klassikern ”detta är SÅ viktigt för festivalen” (huruvida det gällde att större namn som Miss Li gått till final, att återvändande schlagerartister kan återvända och göra succé eller att tävlingen fått ännu ett bidrag vi vill skicka till Wien i final har jag glömt). Jag är inte stolt över att nämna det, men det förekom även tårar.
30 minuter senare så hade vi samlat oss nog för att göra den inte så sansade schlagerstudio som ni senare kunde ta del av. Trettio minuter. Där i den meningen någonstans ligger sanningen till varför Hanna Fahls dröm om en Schlagerprofilerna-cam aldrig kommer bli någonting annat än en dröm.

Veckans…
…homos: Magnus & Mariette, såklart! Det här när man både kan rösta på veckans två bästa låtar OCH vifta med regnbågsfanan samtidigt? Mera sån’t!
…bästa låt utom tävlan: Åkarp med Sanna & Robin. Första gången en rap-parodi inte känts genomgående skämskudde? Och Sanna var ljuvlig (inte bara där – hon fortsätter vara årets största fynd)!
…app-känsla: Allt verkar ju inte bara vara mörker med nya appen? Kanske är de här 350.000 nedladdarna av appen ändå till största del älskare av tävlingen, vars engagemang (2.382.636 röster!!) nu äntligen kommit tillbaka? Vi vill fortfarande rösta mer än under själva låten, och vi vill verkligen vata om telefonomröstningen i omgång två har NÅGON betydelse längre ännan vi röstar vidare, men helgens resultat och antal röster känns ändå som ett steg i en skönare riktning än magkänslan efter vecka ett (och att de två sista bidragen gick vidare igen känns lugnare nu när både låt ett och tre gick till AC).
…fel i programmet: När en storfavorit hamnar i AC blir det ändå ett märkligt odramatiskt programmoment pga nuvarande upplägg.
…most fuckable: Allt från dokusåpa-godis till Magnus nya superkropp. Mitt val? Låtskrivaren och kör-i-kuliss-killen Kevin Högdahl är tävlingens snyggaste doldis.