Nä, nu tänker jag ryta till lite: Oscar Zia har faktiskt fått alldeles för mycket skit för den här låten och det här numret på sociala medier efter Göteborg. Och vet ni? Det förtjänar varken han, numret eller Yes We Can. Det här är ett kul nummer. Kul, mina vänner. Kul. Punkt. Det är en fantastisk flirt med Cheiron-soundet, producerat av en av de killar som skapade just det soundet i slutet på nittiotalet, och det tillhörande N’Sync-numret sitter som en smäck hos Oscar och hans snygga, unga dansare.
Det är glimt i ögat och Oscar sjunger varken bättre eller sämre än någon av alla de snubbar han bör jämföras med. Punkt.
Roligast har jag dock haft åt att de som rasat mest verkar vara födda under åttiotalet, fick sina första musikaliska kickar under just nittiotalet och nu, för första gången, får erfara att de blivit så gamla att ett sound de växte upp med kommer tillbaka! Ve och fasa! Daterat! Gammal! Damm! Well, här kommer ett tips från en lika dammig sjuttiotalist: Get used to it! Det var typ så vi som växte upp på åttiotalet kände när ABBA-soundet kom tillbaka under just ert nittiotal… Till exempel. Oscars fjortonåriga fans har ingen aning om att Justin Timberlake varit med i ett band (de flesta tänker nog dessutom inte ens på honom när de hör namnet Justin i popsammanhang).
I dag är Oscar dessutom en grym vitamininjektion efter Ellens långsamma visa. Det kommer tyvärr inte hända på lördag då han lite oförtjänt går ut direkt efter Alcazars discoexplosion, men vi skulle inte bli förvånad om Oscar klår fler pop-pojkar än vad många tror just nu. Svårt att Zia om placering, dock.
