Sådärja. Dags för Ulrik Munther, förra årets trea. Placerad på det jobbiga startnumret 32, ett nummer som av någon anledning (sedan Malena Ernman?) fått någon form förbannelse för att folk gillar att säga: ”Va, är det det HÄR som SVT tror ska vinna – näääää, var det inte mer?” I alla fall om man ska tro sociala medier. Love Generation. Peter Jöback. Danny. They’ve all been there and done that. I år får vi se hur det går för Ulrik.
Vad talar emot honom? Förutom att INGEN låt klarar en sån påhittad hajp ett svagt år? Att det här är arenapop/rock i samma skola som Coldplay och U2 (Where the Streets Have No Name, Beautiful Day etc) – en genre som knappast tilltalar alla fans av den här tävlingen? Att det är som bekant designat av Boström/G:son, men det är ju inte ”Euphoria med Loreen 2″, vilket det verkar som alla sitter och väntar på i år och låter bli att rösta för att de inte får (hey, en sån låt/fenomen kan vi räkna med typ vart tionde år, folks… Ni minns att vi brukar komma typ 19 i ESC). Att låten är otroligt svårsjungen och risken att han missar nån ton här eller där kommer vara väldigt överhängande hur säker sångare han än är? Typ.
Vad som talar för honom då? Tja, bara det att detta är årets bästa låt och största hit och utan tvekan det bidrag som vi skulle komma bäst med i Eurovision om vi skickade. Punkt.
Numret då?
En gigantisk LED-skärm som sköter jobbet a la budgetversionen av det här Beyonce-numret.
Så. Säker finalist alltså? Nä, absolut inte. Jag skulle inte sätta pengar på att Sverige plötsligt börjar fatta vilka nummer som borde vara i finalen eller skickar de bästa ESC-bidragen dit 2013. Ralf är gjuten. Men sedan får Ulrik slåss med dagens fynd Robin om arenapop-rösterna – med risk för att ett fjärde bidrag (Behrang?) får följa med Röjar-Raffe. Den bistra schlagersanningen.
