OK. Innan jag ens börjar skriva om Army of Lovers så måste jag berätta att de var mina första riktiga stora idoler när jag var en obekväm tonåring 1990. De första jag spelade sönder skivor med, lekte att jag var en del av bakom låst dörr och citerade texter av (Supernatrual var favoriten) med lika besatta vänner (jo, de fanns).
Att få se dem i originaluppställning är alltså ungefär lika stort för mig som om Benny, Björn, Agnetha och Annifrid skulle dyka upp på scen här i Malmö för några av mina kollegor här på första bänk i Eurovisionarenan. Bara så ni vet innan jag börjar här.
Så. Army i Mello då.
Låten är såklart helt knäpp (en barnramsa med franskt sexmumel och en besatt prata), numret är SEX (barnfamiljerna kommer sätta läsken i halsen) och vansinne och självklart mimar de mer än Anton Ewald (även om Britta Bergström är 2010-talets Nana Hedin och kör wailpartierna live längst bak på scen – som sen La Camilla mimar till).
I LOVE it! Jag tror inte svensken i allmänhet kommer fatta hur bra det här är såklart. Sexa? Men jag njuter litervis och skrattar mig sönder och samman. Samtidigt som jag är grymt imponerad över hur vältajmat numret är, hur snygga La Camilla & Jean-Pierre är numera (Alexander ser ju alltid likadan ut – LCHF mannen) och att de vågar låta som de vill och inte levererar en Crucified-klon för att behaga. Dessutom är husdansarna sexigare och mera integrerade än någon gång i Melodifestivalen i år. Läckert.
För min del skulle det här få gå hur långt som helst, men jag tror fortfarande de får det supersvårt det här året när folk plötsligt föredrar rock, folkhem och radioskval framför eurovisionbidrag eller pop. Skulle de då plötsligt rösta på en entonig housebarnramsa framförd av två pussande bögar och en mörkhyad flatamazon?
Yeah, right. För så funkar ju Sverige.
Tillägg: Mannen som anmälde Sverige för gaypropaganda i MF första vecakn kommer ha en DYR telefonräkning efter lördag…
O
