Usch, jag är livrädd för det här.
Jag förstår ju inte alls det lustiga i den här irländska trallen om schlagermusik. Det känns så gjort att sjunga ”rösta på oss, ge oss er poäng!” och ”tonartshöjning för helvete!” Eller? Men så är jag också uppvuxen med lokalrevyer där sådana här nummer och texter var vardagsmat. Skoja om att man är tjock. Check! Uttala Eurovision – Joro-vissi-jon! Check! Berätta att ordet schlager kommer från tyskan och betyder hit.
Jag är väl kanske för mätt bara. Och lite förvånad över att Henrik Dorsin inte kunde hosta fram något roligare till de här fyra männen.
Jag har allstå inte så kul här. Men det kanske svenskarna har framför TVn? Vad vet jag? Kanske finns där lika många som gillar det här som gillar Sean Banan?
Körberg kan ju sjunga. Det är det ingen tvekan om. Men roligast har jag åt Johan Rabaeus som hela tiden ligger steget efter de andra i (vad jag antar skall vara) schlagerkoreografin med fingerpekande och armviftande.
Jag avskyr det här. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Jag är väl en dålig 40-åring, men jag hade hellre sett de här herrarna göra något lite mera på riktigt, alternativt något som varit lite mera kul på riktigt, än att självgott ironisera om hur dålig Melodifestivalen blivit och känt sig nödgade spotta på Loreen och Danny i pressen för att understryka det.
Men refrängen sätter sig ju i huvudet. Utan tvekan. Detta ligger ju inte heller superlångt från det Körberg gjort med BAO…och är ju inte så att de här männen inte har några fans där ute i landet heller.
Så om alla de röstar så sitter jag väl där och längtar efter en Guinness i Friends Arena innan jag vet ordet av? Jag har ju ändå slutat försöka förstå vad folk gillar i den här tävlingen.
Och det här gick ju hem.
