Det här är alltså bidraget som skrivits av låtskrivaren som förra året kände sig nödgade att deklarera att: ”Jag lovar att aldrig mer ställa upp i något som har med Melodifestivalen att göra, det är officiellt!”…
Well, antagligen tog pengarna slut i Azerbajdjzan (läs Annas utmärkta artikel om det där här) för här är nu låtskrivarna bakom Running (I’m Scared), When the Music Diesoch Drip-Drop i Melodifestivalen.
Över till Louise då.
Det är hon och tre gitarrspelare på scen ställda framför vridna Melodifestivalsscenkulisser som genom LED-ljus förvandlas till gigantiska laxtrappor. Varken mer eller mindre.
Låten är fortfarande en typisk Hoffstenare (självklart med ett munspelsparti – liveinstrument nummer två i år) med svaga ekon av gitarrslingan i Wicked Games.
Louise gör absolut inte bort sig (om nu någon trodde det). Det är det här säkert precis det hon ska göra i festivalen. Hennes publik lär absolut gilla det här. Men för att vara en låt skriven av flerfaldiga Eurovision-veteraner och vinnare så känns det här märkligt hook-löst och som ”ett trevligt albumspår” för någon som kanske inte har alla artistens plattor hemma i skivhyllan (yes kids, Louise var som störst på den tiden då man köpte skivor).
Det här känns lite som Cookies N’Beans kändes för mig på repen förra veckan. Teflon-musik. Jag lyckas liksom inte bli berörd på något håll. Inte glad, ledsen, upprörd, störd, arg, danssugen, kåt, nyfiken. Inte nåt. Det bara passerar.
Fast för Cookies N’Beans gick det ju i och för sig rätt bra… Så vad vet jag.
