Konceptet ”man med band på scen” har ni sett förut i Melodifestival-samanhang, typ med Andreas Johnson och Patrik Isaksson etc. Och just den sistnämnda är nog den som det här påminner mig mest om. Mogen P4-pop.
Fast det ska sägas att jag alltid gillat Patrik Isakssons bidrag ganska mycket, och det här är inte riktigt i den klassen. Överhuvudtaget. Ronny påpekar att Isakssons MF-bidrag alltid haft ett visst vemod, och att det saknas helt här, och det kan jag nog skriva under på.
Jag ska ändå ge ett litet kudos till Gadd som vågar testa en ny inriktining inför tre miljoner tittare – det här är alltså mera en låt i svensk Håkan Hellström/Lars Winnerbäck-tradition än de svala svenne-soul han blev känd för under nittiotalet (öven om falsetten är där mot slutet) – men jag har svårt att tro att det här kan bli bättre än bäst femma (ni märker att det är tight i botten…ungefär alla utom Jay-Jay känns som kandidater att hamna topp fem).
Det händer alldeles för lite för det. Och har inte Gadden varit borta lite för länge för att ha någon stor following?
