Sådärja! Då var vi igång med Melodifestivalen 2014!
Artisterna för de två första deltävlingarna är nu presenterade (ni hittar alla namnen HÄR och HÄR) och vi har redan hunnit med att serveras en Eurovision-vinnare, två Melodifestival-vinnare, Sveriges kanske populäraste Schlagerdrottning (jo, vi är alltid Team Sanna), förra årets vinnare enligt svenska folkets telefonröster, en persisk Idol-trea och en svensk X-Factor fyra… Inte helt illa.
På låtskrivarsidan hittar vi dessutom Melodifestivalen-kändisar som Fredrik Kempe, Alexander Bard, Peter Boström, Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Sharon Vaughn, Andreas Johnson, Peter Kvint, Jimmy Jansson, Ingela ”Pling” Forsman, Susie Päivärinta och fjolårsvinnarna Joy & Linnéa Deb. Inte helt illa det heller.
Ändå antar jag mig ana ett mummel på twitter och i media över att namnen inte är tillräckligt intressanta?
Schlagerfansen verkar vara glada över Sanna och Elena, men suckar över resten.
Och de som inte är så nere i tävlingen, muttrar som vanligt ”samma gamla namn”.
Aftonbladets Markus Larsson ”ramlade ihop av tristess” (stackars Mackan, vi lovar ta hand om dig i februari) och Anders Nunstedt saknar bland annat The Fooo (där tyvärr inte alla medlemmarna är tillräckligt gamla för att få vara med), Tityo och Agnes (det gör jag med, men det troliga i att ett skivbolag i Sverige skulle kasta in sin artist i MF direkt efter att de gjort succé i Så Mycket Bättre är ju tyvärr inte så stort). Och det är ju inte så att jag inte förstår vad de säger.
Visst, det känns som det är så här precis vartenda år och att det lite tillhör spelets regler. Folk är väl alltid besvikna när namnen kommer? Men ändå.
Det kan ju erkännas utan omsvep, killarna har ju rätt i mycket och namnen som presenterats hittills trängs inte direkt på mina Spotify-listor 2013 heller. Och jag skulle ljuga om jag sa att Schlagerprofilerna inte märkt (och fnissat åt) den uppenbara likheten mellan de namn som det ryktas om i år och de från startfältet 2005: Stenmarck, Sanna, Jessica Folcker, Alcazar, Bengtzing, Shirley och Nanne(s barn). Det är ju EXAKT samma namn som figurerar nio år senare… Jippe-di-do-da skulle jag säkert också ropat om jag var musikkritiker eller var tvungen att kränga skandal-lösnummer till svenne-banan.
Fast det är jag ju inte och det behöver jag ju inte. Så tills en eventuell motsats är bevisad är jag positiv. Jag har nämligen absolut inga problem med att Melodifestivalen inte är Way Out West eller iTunes-toppen, utan att den istället är full av de artister svenska folket älskar mest i Doobidoo, Allsången, på julgalor, i Körslaget, i Idol och hos Kalle Moraeus. Det är okej för mig. Det är okej så länge de flesta namnen är (för mig) helt nya namn som skulle kunna vara 2015 istället för 2013, och som skulle kunna vara nästa års Agnes, Eric Saade, Yohio eller Anton Ewald. Jag köper det.
Men framförallt är jag cool för att jag har ett ess i rockärmen: Självklart hänger ju allting på låtarna – och där är jag helt lugn. För jag har hört att 2014 är inte 2013.
Jag har tvärtom hört från källor, källor som jag litar på till 100%, att låtarna 2014 är bättre än de har varit på många, många år och att det inte råder någon tvekan om att låtmässigt så kommer festivalen att bli fullkomligt fantastisk nästa år. Långt ifrån så lam och syrefattig som årets tävling faktisk var allt för ofta, hur många spännande namn kvällstidningarna än må hittat i fjol (vilka var det nu igen – Sean Banan och Eric Gadd)?
Underbart att höra, va? Det tycker i alla fall jag.
Christer Björkman sa i sändningen från presskonferensen att det finns inte en, inte två, inte tre, utan flera stycken låtar bland de 32 som skulle kunna fungera fantastiskt i Eurovison Song Contest (och alla vi som följer båda dessa tävlingar slaviskt vet att så är det verkligen inte varje år i MF – vi kan ha stora svenska MF-hits, men nog brukar man känna att det kanske är två i finalen som skulle funka i ESC) och stämmer detta så är det ju ett fantastiskt i-landsproblem. För mig räcker det nämligen egentligen bara om där finns tre-fyra låtar jag verkligen älskar – oavsett genre – i varje delfinal, till skillnad från förra årets ”två, tre om jag är på gott humör”. Får jag mer än så… Wow!
Men för att ändå gå emot vad jag precis skrev, låt oss gå tillbaka och bara kolla på artisterna och gissa lite bara utifrån namnen.
På pappret känner jag att Linköpingsdeltävlingen tillhör Sanna och i viss mån Martin Stenmarck. Förutom att deras låtar, tillsammans med JEM, har deltävlingens mest meriterade upphovsmän, så är dessa dessutom två extremt folkliga och populära artister. Sanna har ALLTID kommit till final när hon ställt upp – och då blir detta ändå hennes sjunde försök (dags att vinna nu, Bromölla)! Samtidigt har Martin i stort sett dragit runt en utsåld Ladys Night-turné på egen hand det senaste decenniet och byggt en popularitet som är enormt mycket större än när han var med sist…och tja, då vann han.
Pink Pistols – med medlemmar från Straight Up och After Dark – kommer hålla regnbågsflaggan högt och är såklart en tidig QX-favorit, men de, Panetoz, JEM (brasklapp för G:son/Boström här), Manda och ABBA-barnbarnen i Little Great Things får nog finna sig att slåss om en Andra Chansen-plats. För visst är risken att genren rock/rockabilly med The Refreshments går vidare minst till AC ”som vanligt”?
Så har vi debuttävlingen i Malmö som vid en första anblick väl borde vara en promenadseger för Yohio och Elena Paparizou? En ESC-vinnare och folkets vinnare ifjol? Det borde väl vara ostoppbart? Hmm. Jag är inte helt säker. Förmodligen har de fantastiska låtar (tunga namn bakom) och det borde ju därför vara en kakbit… Men, och jag har några små men här, glöm inte att Elena rök ju nästan först i Let’s Dance… Finns det verkligen SÅ lite kärlek till henne hos svenskarna – eller gällde det bara hennes danssteg? Och – och jag vet att 1000-tals fans kommer rasa över vad jag snart tänker skriva – jag får bara inte ur min skalle att Yohio lite, lite känns som han kan vara en one trick pony när det kommer till Melodifestivalen efter i år. Han har såklart en stark fanbase på sociala medier, men när överraskningseffekten är borta, har han då så pass stort buzz fortfarande att han kan ”göra en David Lindgren”? Att Andreas Johnson/Peter Kvint kan slänga ihop en perfekt låt råder det ingen tvekan om – men har Yohio Andreas folklighet och stjärnstatus att bära upp den med?
Nä, jag hade nog varit mera säker på deras avancemang om det inte bubblat så mycket därunder!
Elisa vann precis Körslaget och är alltså tillbaka med något som beskrivits som ”en Linda Bengtzing-schlager” skriven av (bland andra) mästaren i genren Ingela Pling! Man kan säkert småfnissa åt det om man inte är ett superfan av MF, men schlagern – den riktiga, klassiska schlagern – är alltid stark i tävlingen och har saknats i några år nu. Fru Bengtzing (i kvällstidningarna ryktad att dyka upp själv på torsdag) har ju dessutom alltid gått till final med sina låtar. Har vi en kronprinsessa här? Är dansbandspubliken fortfarande kvar storröstande framför TV-apparaterna? Kanske.
Jag vet inte speciellt mycket om Linus Svenning det ska erkännas – han beskrivs som ett YouTube-fenomen av SVT så ut och googla – men vad jag vet är att när Fredrik Kempe hittar en ung, okänd kille som han lanserar i Melodifestivalen, ja då brukar det gå bra. Riktigt bra. Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Anton Ewald-bra. Just sayin’. Spännande.
Och på tal om Ewald. Startade han en trend i år, när han som dansare tog steget fram på scen? I så fall kan ju Alvaro Estrella bli farlig, med en låt skriven av två av medlemmarna från Melody Club (som ju i och för sig floppade när de själva var med – men grabbarna kan ju skriva hits), och som Alvaro själv beskrivit som Bruno Mars möter Kim Cesarion.
Lägg sen till en före detta vinnare i Sylvester Schlegel (jag älskade ju The Ark, så detta blir spännande), en persisk Idol-trea (hur stort är det persiska stödet i Sverige – kanske större än man tror), en okänd tjej som upptäckts internt av SVT under ESC på grund av sin fantastiska röst och serverats en låt skriven av gänget som har två låtar med på Celine Dions senaste skiva (och som skrev Yohios låt ifjol) – ja då känns det som att det kan finnas plats för svenska folket att göra den klassiska Melodifestivalen-handlingen att trotsa det förväntade och hitta nya favoriter.
…och någonstans är det väl sådant vi älskar med hela den här tävlingen?
Vi lär inte ha svaren förrän i februari, och jag tänker inte ge mig på någon mera dumdristig gissning än så här förrän då, men redan på torsdag vet vi vilka 16 de här ska slåss mot, och vi vet att ett av dessa 32 namn kommer representera Sverige i Köpenhamn i maj.
Härmed förklarar jag MF-året 2014 invigt. Gott nytt schlager-år!
Fotnot: Artisterna presenterades i bokstavsordning (låttitlarna) idag. Startordningen är inte satt ännu. Hela presskonferensen från SVT går att se HÄR.
