HEJ! Vi är här!!!
På plats i Scandinavium!
(vilket är en bedrift om man ser till att vi startade festivalen med en sittning med ett gött gäng till klockan fem i morse för att diskutera vem som vinner)
Nåvär. Första nyheten som når oss i arenan – förutom att vi ser den härliga, märkliga, djupa scenen – är att i år blir det ingen konfetti i NÅGOT nummer! Sug på den. Diskutera i smågrupper.
Jag antar SVT var trötta på att dammsuga…
OK. Nu åker vi!
Först ut är Boris René!
Jag var ju inte alls speciellt förtjust i låten i går på uppspelningen, men nu när jag ser det live så förstår jag åtminstone vilken härlig öppning av Melodifestivalen 2017 som Her Kiss är.
Den stjäl ju oerhört mycket från Brunos Mars, och sockrar med proddljud från Prince Kiss, men Boris äger det rätt bra tillsammans med fyra snygga dansare (Edin! Lisa! Ja, två av mina absoluta dansfavoriter är med redan i första numret). Det är inte helt olikt det vi serverades i fjol. Bäst är när tjejerna smyger in och det bara dyker upp händer bakom/på Boris. Snyggt.
Däremot är det inte mycket till nummer i övrigt. På första repetitionen känns det som om ljuskillen gått bananas för att visa upp hur många strålkastare han har att leka med, och bakom Boris ser det ut som om någon slänger en stor skål med färgglad spagetti genom hela numret. Hm.
En bra öppning. Och många kommer hjärtrösta för att ”Det här har vi hört på radio innan, Kjell!!”. Men hur långt räcker det? Topp fem.
Tillägg: Jag AVSKYR när folk ska pilla in nån liten härlig ”live-grej” på sina tre minuter. Att hojta ”KOM IGEN GÖTEBORG!!!” ger mig bara rysningar varje gång. och inte av den bra sorten.
