Haha, hela Dinah Nahs nummer är som en enda stor present från melodifestivalen till Europas Eurovisionfans.
Först ut så är det låten som är en treminuters schlagerkaramell i samma anda som Adelens Bombo (Norges MGP 2013, tvåa efter Margaret Berger) och långt mycket ”mjukare” än Make Me La La La.
Sedan har vi numret som innehåller ungefär allt som ett (ursäkta) härligt slyn-nummer från Ukraina 2009 brukade innehålla: Sex struttande dansare i stora blonda peruker, silvriga högklackade skor och så korta glittriga klänningar att jag sett mer skinka de senaste tre minuterna än under hela december (och jag var på MÅNGA julbord). #WallOfFierce liksom.
L.O.V.E IT.
Däremot är det svårt att sia om chanserna för det här 2017. När Ronny gillar något så här mycket i Göteborg så brukar det ju hamna sexa (om det inte är Timoteij). Och kontrasten är ju ganska stor från Adrijana innan. Även om det här är långt, långt från en Bengtzing-eller-Magnus–Carlsson-schlager så är det här ju samtidigt något som bara finns i festivalen (och AMEN to that – klart det finns rum för båda) och Sverige har ju inte varit superpepp på det de senaste åren. Jag tror kanske att det här kommer få svårt att krypa in och gosa bland de fyra i topp.
Men lita på att ni får höra det här på typ King-Kong i Stockholm resten av året.
