På scenen: En bit av en gigantisk tops. Eller ett utspottat tuggummi.
Det KAN också försöka föreställa ett moln. Men det är MYCKET oklart.
Ni behöver ni inte tänka så mycket på det, för den där märkliga rekvisitan försvinner efter de första 30 sekunderna då Molly, Polly och Holly hoppat ned och dragit i gång Rollercoaster.
Och det här… Ja, det känns väl initialt som en liten car crasch. I alla fall på första repetitionen.
Låten är helt okej men kanske inte Boström/G:sons starkaste stund, men mitt problem ligger inte där, utan framförallt så känns de tre hittepådockorna väldigt, väldigt felplacerade i den. Det barnsliga, lättrallade från i fjol är borta, och istället så kör man en blandning av Timoteij-on-acid och gruppen JEMs Love Trigger från 2014. Visst har man försökt fluffa till barnsligheten med ett nummer innehållandes det där molnet, självlysande skor, berg-och-dal-banor på LED:arna, och fyra energiska dansare som använder långa glowsticks som bildar mönster av ljus när de snurrar på dem (lite kul, något vi inte sett här innan).
Det totala paketet blir dock långt mycket kallare och otydligare än vad tjejerna var med Hallo Hi.
Med Panetoz med i matchen på lördag så lär kampen om barnrösterna bli stenhård. Just nu är jag inte alls säker på att dockorna går segrande ur den.
PS. Det hänger ett omöjligen ännu fulare utspottat tuggummi i taket!
